Olika känslor kommer till en på olika sätt. Vissa kommer bullrigt småhoppande in i ens medvetande medan andra kryper in på ett närmast omärkligt sätt, för att plötsligt bara vara där utan att man riktigt märkt hur det gått till. Men så finns det en känsla som så gott som alltid anländer som ett oväntat knytnävsslag rakt i ansiktet. här...
Besvikelser.
Orsaken till att jag för den känslan på tal är den bittra besvikelse jag kände när jag tittade ut genom fönstret i tisdags och såg ett snötäcke som bäddat in hela omgivningen. När jag sedan stod och skalade bilen hade besvikelsen fått sällskap av uppgivenhet och frustration.
Ja, jag vet att vi nätt och jämt kommit in i mars och att bakslag, köldknäppar och snö bara är att vänta fortfarande, men min ivriga längtan efter våren hade fått mig att inbilla mig att snön var borta för gott nu. Men så icke…
Men det fick mig att fundera på vad besvikelser egentligen är och jag har kommit fram till att de alltid är kopplade till förväntningar om något gott, som sedan blir något annat än det man väntade sig. Alltså, utan förväntningar inga besvikelser, men visst vill vi väl ha förväntningar i våra liv? Jamen då får vi tydligen också betala priset, att ibland uppleva besvikelser.
Nån sa nyligen till mig att om man får något annat i munnen än det man väntar sig så är det alltid en besvikelse och smakar vidrigt, oavsett vad det är. Det påminner mig om en gång på sjuttiotalet när en kompis och jag åt lunch på Åhlénsrestaurangen och vi hade köpt var sitt glas mjölk till maten. Jag drack raskt upp mitt glas medan han åt en stund innan han drack något. Det gav mig möjlighet att dricka upp hans glas också, vilket jag alltså gjorde.
– Men vad i…? Jaja, köp mig ett nytt bara! sa han med lite trött röst.
Så jag gick till disken och i ett oväntat anfall av ondska beställde jag ett fullt glas med grädde. Jag vet inte vad som for i mig, men sedan satt jag en lång stund förväntansfull och väntade på att han skulle dricka. Det var då sjutton vad mycket han kunde äta innan han blev törstig, men så äntligen grep han glaset och hällde i sig en stor klunk…
… som han omedelbart spottade ner i glaset igen.
Tyvärr kan jag inte skriva vad han sa till mig. Sådant språk passar sig inte i tryck, men det var mycket färgrikt, fyllt med originella ordval och framfört med eftertryck. Jag satt och var mycket imponerad medan han satt och var mycket irriterad och besviken och det var han fortfarande en stund senare när jag hade köpt ett nytt glas mjölk åt honom, den här gången på riktigt.
Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde honom mest besviken, att han fick grädde i munnen när han trodde det skulle vara mjölk, eller att han uppenbarligen hade en kamrat som det inte gick att lita på.
Hiss: Man kan tydligen lösa gamla brott nu med DNA-teknik och en ny lag.
Diss: Danske bank, Nordea och nu senast Swedbank. Behöver man säga mer?