Vem vill vandra med Löfven?

Ledare
PUBLICERAD:
Vem vill vandra med Stefan Löfven (S) och varför?
Foto: Sune Grabbe/TT
Umeås kaféer var fulla. Till och med pubarna sjöd av liv.

Rådhustorget var förvisso inte fullt men nog hade det kommit fler än vanligt för att lyssna på statsminister Stefan Löfvens första maj-tal, något som bara till hälften fyllt av bitterhet poängterades från scenen.

Talet speglade vädret väl. En känsla av det när som helst skulle hända något – men det gjorde det aldrig. Möjligen var de enda som verkligen kände sig nöjda över statsministerns tal klimataktivisterna. Långt innan Socialdemokraternas tåg anlände till torget stod de där med sina klimatplakat. Och belöningen kom. Löfven avslutade sitt tal med att ta upp Greta Thunberg och den unga generationens rätt att känna framtidstro. Löfven undvek dock huvudsakligen klimatpolitiken och menade att det bästa är att stå starka mot högerextremisterna.

Just högerextremismen var Löfvens huvudnummer. Nazister marscherar på Sveriges gator, röt han till de tänkta meningsmotståndare som menar att detta inte är ett problem. Att några sådana inte finns bekom honom inte. I stället var talet till stor del ett tecken på Socialdemokraternas infantilisering. Varför ska man rösta på S i Europaparlamentsvalet 26 maj? Enligt Löfven för att partiet tar kampen mot högerextremismen i Europaparlamentet. Till skillnad från vilka? Alla svenska riksdagspartier avskyr nazister, även det som är sprunget ur den svenska vit makt-miljön. Att Löfven dessutom skämde ut sig och målade ut Moderaterna och Kristdemokraterna som högerextrema kopior gör ingenting bättre. S ger alltmer sken av att ha tappat både sin inre och yttre kompass.

Att Löfven höll sig så långt från sakpolitik som möjligt går dock att förstå. Flera av plakaten riktade kritik mot regeringen för dess planerade reformer av arbets- och strejkrätten. Till skillnad från klimatplakaten bars dessa i demonstrationståget. Det finns ett gryende ursinne i den socialdemokratiska rörelsen mot det svek man upplever att partiledningen har begått i och med januariöverenskommelsen.

Åtskilliga första maj-tal i landet har varit mer sakpolitiska än Löfvens. LO-toppar och partiet närstående tyckare har på senare tid blivit allt mer fräna i sin kritik. Ska en socialdemokratisk regering driva igenom liberaliseringar som är mer långtgående än Alliansregeringens? Det sticker i ögonen på många.

Då är det kanske inte att undra på att Löfven hellre talar om sin studietid i Umeå, och gör snabba konstateranden att stränga arbetsmiljölagar är bra samt att pensionerna skulle kunna vara lite högre. Det enda positiva med talet var att Löfven lyckades ta avstånd från hedersvåldet, som förstör människors liv och som S alltför länge har valt att blunda för.

S stora problem är, även här, att alla andra också är emot hedersvåld. S försöker men klarar inte av att stå för något längre, inte ens i Europaparlamentsvalet. Allt som återstår är att förtala andra. Den väg vi har att vandra – den ska vi gå tillsammans, upprepade Löfven gång på gång i sitt tal. Men vem ska vilja vandra med Löfven – och varför?

Daniel Persson/SNB

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.