EP-val eller folkomröstning?

Ledare
PUBLICERAD:
S-ledaren Stefan Löfven tycks tro att motstånd mot högerextremism räcker som politiskt innehåll.
Foto: Jessica Gow/TT
Huruvida EU-samarbetet ska vara stort, litet eller mittemellan dominerade riksdagens partiledardebatt på onsdagen.

Det är en frågeställning som förvisso är intressant, men bara om storleken också kopplas till vad EU faktiskt ska göra. Utöver det har det väldigt lite att göra med vad Europaparlamentarikerna faktiskt kommer att arbeta med.

S-ledaren Stefan Löfven, och i viss mån C-ledaren Annie Lööf, tycks tro att motstånd mot högerextremism räcker som politiskt innehåll. Löfven menade till och med att valet till Europaparlamentet 26 maj ska ses som en folkomröstning om motståndet mot högerextremismen.

Uttalandet är absurt. Att kalla SD för högerextrema är att ta ifrån begreppet sin mening och slagkraft. Att som Löfven dessutom smeta ut det på M och KD är löjeväckande och undergräver statsministerns trovärdighet. Därtill lämnas väljarna i ovisshet kring vad partiets ledamöter ska göra – förutsatt att de inte bara ska sitta där och rulla sina icke högerextrema tummar.

Även Liberalernas Jan Björklund tycks tro att valet är en folkomröstning. Mer specifikt en ny folkomröstning om medlemskap i EU, varför partiet tydligt säger ja till allt. Udden i L-linjen rubbas dock av att det inte längre finns något riksdagsparti som förespråkar utträde ur EU.

I sitt inledande anförande i debatten motiverade Björklund det konsekventa ja-sägandet till förslag på EU-nivå med att Europa måste kunna mäta sig med USA, Ryssland och Kina. Den naturliga invändningen mot EU som en supermakt är dock att det är just sådana anspråk som hänger samman med den mer auktoritära utvecklingen i dessa länder. En sådan problematisering skulle dock förstöra Liberalernas enkla ja-sägarlinje.

M-ledaren Ulf Kristersson stakade i debatten ut ansvarsfördelningen mellan Sverige och EU. KD-ledaren Ebba Busch Thor förklarade att EU:s institutioner måste bli mer överens om vad samarbetet ska vara.

Rundgången i EU-frågan är påtaglig. Och det är på sätt och vis trist att de sakfrågor som faktiskt debatterades – såsom skatter, gränskontroller och klimattullar – inte fick ännu större utrymme. Samtidigt är EU:s storlek också en fråga som berättigar viss diskussion. Inte minst sedan den sociala pelaren röstades igenom 2017, och frågan om EU:s socialpolitiska befogenhet ställdes på sin spets. Den springande punkten i Europaparlamentet blir då att i varje sakfråga tänka över om detta är något som EU verkligen bör ha något att säga till om.

I en EU-debatt där ingen av deltagarna personligen kandiderar till Europaparlamentet är det dessutom närmast oundvikligt att viss tid ägnas åt helt andra saker. På onsdagen gällde det antisemitism inom SSU, Afa-tröjan i V:s kampanj och SD:s inställning till Ungern.

Även januariöverenskommelsen gjorde sitt avtryck i debatten, genom nya partipolitiska konfliktlinjer. Överenskommelsen betyder visserligen ingenting i Europaparlamentet, men när partiledare med nationella politiska intressen debatterar är det oundvikligt att den också ger visst avtryck i valrörelsen.

Agnes Karnatz/SNB

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.