Problematisk rabatt

Ledare
PUBLICERAD:
Ska det gå att komma till rätta med problemen med ungdomsbrottsligheten måste förmodligen straffrabatten skrotas i sin helhet. Illustrationsbild.
Foto: Anders Wiklund/TT
Alltfler unga återfinns i statistiken för grova våldsbrott. Det är ett av många skäl till att debatten om den så kallade straffrabatten för ungdomars vara eller icke vara faktiskt börjar bära frukt.

De särskilda straffnivåerna för brottslingar under 21 år är en kvarleva från 1930-talet då de infördes av justitieminister Karl Schlyter (S). På den tiden var myndighetsåldern just 21 år. 1969 sänktes myndighetsåldern till 20 år och 1974 sänktes den igen, då till 18 år. Men straffrabatterna har hela tiden fortsatt att gälla för alla upp till 21.

De som försvarar ungdomsrabatten anför framförallt att man som ung inte fullt ut förstår innebörden av sina handlingar och därför heller inte kan hållas fullt ut ansvarig för dem. Därtill menar man att fängelsestraff är särskilt skadligt för unga, tanken är trots allt inte att de ska ges en utbildning i kriminalitet.

Argumenten är inte helt utan resonans. Men nog anser vi i dag i vart fall att människor vid 18 års ålder måste kunna inse skillnaden mellan rätt och fel. Det är trots allt ett av skälen till att man blir myndig då. Vid 18 får man rösta, ta körkort och har i stort att ta ansvar för sig själv. Men den 18-åring som begår brott får bara halva straffet. Det är inte rimligt.

En av förutsättningarna för att en mildare dust med rättvisan ska ha en normerande verkan på den unge är att den figurerar i ett sammanhang där samhällets normer i stort är gällande. Inte minst familjen och andra positiva civilsamhälleliga institutioner såsom kyrkan har varit avgörande för denna effekt. Den ökande gängbrottsligheten beror dock i stor utsträckning på att unga inte finns i sådana sammanhang. För många är gängen normerande, vare sig ungdomarna vill det eller inte. Och för gängen är ungdomarna en utmärkt resurs. De får inga eller väldigt korta straff och är snart ute och jobbar igen.

En slopad ungdomsrabatt gör väldigt lite för att komma åt återfallsrisken, men det kan åtminstone fungera något mer avskräckande. Vid 18 år fyllda är visserligen många redan grova brottslingar. Straffmyndighetsåldern infaller dock redan vid 15 år. Ska det gå att komma till rätta med problemen med ungdomsbrottsligheten måste förmodligen rabatten skrotas i sin helhet.

Ett kompromissalternativ kan vara att ta bort den för unga över 18 år och låta dem mellan 15 och 18 år få rabatten en gång. Därefter finns en möjlighet att bättra sig, att inte välja brottets bana. Den som inte tar den gör också ett val som bör få kännbara konsekvenser.

Unga som döms till fängelse bör även kunna dömas till obligatorisk utbildning under strafftiden. Det finns många bristyrken och tillgång till en möjlig inkomstkälla minskar risken för återfall.

Straffrabatten för unga har spelat ut sin roll. Om det behövs för att förändra den är det värt att kompromissa. Men det behövs bättre verktyg för att komma åt ungdomsbrottsligheten.

Daniel Persson/SNB

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.