• idag
    21 sep
    19°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    22 sep
    19°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    23 sep
    19°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    24 sep
    17°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    25 sep
    15°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      3.8 mm

Samarbete ersätter inte egen förmåga

Ledare
PUBLICERAD:
Det mest kvalificerade militära samarbetet som Sverige borde gå med i är fortsatt Nato. Illustrationsbild.
Foto: Sören Andersson/TT
Beskedet om att även Sverige vill delta i det nya europeiska försvarssamarbetet EI2 är glädjande.

EI2, eller European Intervention Initiative, som det egentligen heter, initierades 2017 av Frankrikes president Emmanuel Macron. Initiativet föddes ur en drivkraft att effektivisera gränsöverskridande samarbeten gällande försvar. När behovet av att försvara sig, och samarbeta därom, uppstår så räknas varje minut. Förhoppningen med samarbetet handlar till stor del om att kunna göra insatserna snabbare och mer effektiva.

Europa är pressat av osäkerhet i omvärlden. Rysslands aggressioner och Turkiets påtryckningar är två exempel på stressfaktorer som gör stämningen nära gränserna spänd.

Många andra liknande samarbeten finns redan på plats i Europa och är lovande. Exempelvis Joint Expeditionary Force, stridsgrupperna och EUFOR Crisis Response Operation Core. En fördel med EI2 är att det sträcker sig utanför EU:s ramar och lider därmed inte av att Storbritannien snart ska lämna unionen.

Ökad gemensam förståelse, kunskapsunderlag och kompetenser är det få europeiska länder som motsätter sig. Men samarbetena bygger på att alla medlemmar har någonting att komma med.

Medan Macrons motiv med lanserandet av försvarsklubben var att ”möjliggöra för européerna att agera övertygande tillsammans militärt” har senaste tidens politiska sammandrabbningar om det svenska försvarets finansiering inte lyckats övertyga regeringen om hur mycket pengar som faktiskt behövs. En ofinansierad upprustning minskar dess effekt avsevärt, även om alla är överens om dess nödvändighet. Om riksdagen nu förhoppningsvis kommer överens om att det nya europeiska försvarssamarbetet är något Sverige ska delta i, så är det en gemenskap som förpliktigar också på hemmaplan.

Vid frågan om huruvida samarbetet kommer att innebära något ekonomiskt åtagande från svenskt håll, svarar försvarsminister Peter Hultqvist (S) att eftersom länderna i EI2 tar ställning till varje projekt för sig, och alltså får säga nej, så ser han inte att det blir något problem (Aftonbladet 10/8). Det är förstås svårt att sia om exakta utlägg, men att säga nej till allt som kostar låter antingen som en omöjlighet eller som något som kommer innebära ett minimalt deltagande för svensk del. Det kanske inte är något som ska nämnas i den svenska ansökan om att gå med.

Det mest kvalificerade militära samarbetet som Sverige borde gå med i är dock fortsatt Nato. Försvarsgemenskaper utöver det är positiva komplement, men trots allt komplement. Enbart Nato ger den garanterade hjälp vi behöver om Sverige skulle angripas.

Frågan är hur många försvarspolitiska samarbeten vi hinner ta oss an innan vi inser att medlemskapet i Nato är det som faktiskt gör allra störst skillnad. Det bästa försvaret är det som fungerar, och det inkluderar garantier från Nato.

Ester Hedin/SNB

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.