Reformeringen av Arbetsförmedlingen har kapsejsat

Debatt
PUBLICERAD:
Hur ska staten framöver klara av att hantera en svår situation på arbetsmarknaden, när man samtidigt skjutit den viktigaste myndigheten i sank, undrar debattskribenterna.
Foto: Erik Simander/TT
Så gott som varje dag ser och hör vi politiker som uttalar sig om det som sker med Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken, och den oro man känner över takten i reformeringen. Det är en sund reaktion men den kommer sent. Våra medlemmar flyr myndigheten och snart är det inget kvar att rädda.

Statsministern hänvisar till att han vill stå för ingångna (Januari-) avtal, och det är ju en hedersam inställning. Men Sverige står inför en avmattning i konjunkturen. Vi har de senaste åren tagit emot många nyanlända, varav många med lägre utbildning och som därför behöver extra mycket stöd för att få jobb på vår högspecialiserade arbetsmarknad. Då måste den viktigaste frågan vara hur staten framöver ska klara av att hantera en svår situation på arbetsmarknaden, när man samtidigt skjutit den viktigaste myndigheten i sank.

Arbetsförmedlingen ska reformeras. Men reformering är inte samma sak som rasering. När Arbetsförmedlingen nu raseras är det dessutom ett hafsverk, som startade i och med att M och KD-budgeten röstades igenom i december 2018. Och i och med att regeringen valt att inte återställa resurserna. Vi har under året arbetat med det gigantiska varslet som lades i början av året på 4500 medarbetare, i mars kom även beslutet att lägga ned cirka 130 kontor i landet. Det håller nu på att få katastrofala följder i landets kommuner. Kommunföreträdare beskriver hur Arbetsförmedlingen abdikerar från orter, även stora residensstäder, och kommunerna sitter själva med svarte Petter där de får ta allt ansvar för arbetsmarknadspolitiken.

Vi välkomnar att Nyamko Sabuni (L) nu törs kliva fram och säga att det här har gått för fort och att hon vill samla politikerna i januariöverenskommelsen till samtal kring reformen. Vi hoppas att våra politiker kan vara ödmjuka nog att titta på frågan och fundera över om det verkligen var det här de ville ha.

Det finns fortfarande vägar framåt, men det är bråttom.

- Först av allt vill vi att politikerna tar ansvar för den uppkomna situationen och tillför resurser till arbetsmarknadspolitiska insatser så att de i mest behov av stöd får hjälp. Det duger inte att man skyller på varandra.

- För det andra: Tidsplanen för reformeringen av Arbetsförmedlingen måste förlängas. Att den ska vara genomförd 2021 är inte realistiskt, om man samtidigt vill värna kvalité, rättssäkerhet och medborgarnas trygghet i välfärdssamhället.

- För det tredje: Vi vill se en tydlig vision om vad den framtida Arbetsförmedlingen ska göra och hur den ska skötas. Till det behövs en ny ledning, och ju snarare regeringen kan tillsätta en ny ledning som får klara instruktioner om vart myndigheten ska gå, desto bättre.

- För det fjärde: Rädda kontoren i glesbygden. Det är en förutsättning för att Arbetsförmedlingen ska kunna möta de arbetssökande lokalt, särskilt de som står längst ifrån arbetsmarknaden.

Britta Lejon, förbundsordförande fackförbundet ST

Fredrik Andersson, ordförande ST inom Arbetsförmedlingen

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.