Mer än bilar på landsbygden

Ledare
PUBLICERAD:
Kollektivtrafik kan för de flesta på landsbygden aldrig helt ersätta bilen. Illustrationsbild.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
När få tar bussen från en viss hållplats är det logiskt att turerna går med långa mellanrum.

Det är den trista verkligheten för många som bor utanför stadskärnorna, och en av flera anledningar till att bilen blivit närmast det enda rimliga transportmedlet. Bilbehovet på lands- och glesbygd lär heller inte försvinna, men det betyder inte att kollektivtrafiken ska lämnas åt sitt öde. Därför har riksdagens trafikutskott, genom en arbetsgrupp för forsknings- och framtidsfrågor, tagit fram en översikt av nya lösningar för persontransporter utanför städerna.

Olika landsbygder har olika behov och förutsättningar för kollektivtrafik. Men något som sedan länge varit en lösning för många är samåkning, vilket trafikutskottets översikt också ser som en möjlighet framöver. Att flera som ska åt samma håll kan åka gemensamt i en bil sparar resurser, och genom olika tekniska lösningar kan resande som inte känner varandra föras samman. Därtill finns i flera län så kallad anropsstyrd trafik, eller närtrafik. Då kör bussarna bara när minst en person vill åka med.

Vi bör dock även blicka bortom den teknik som redan finns. Långa avstånd med gles bebyggelse kan till exempel göra det dyrt och olämpligt för samåkning och anropsstyrd trafik.

Det finns möjligheter att använda förarlösa fordon och elflyg. Trafikutskottet lägger fram exemplet med en förarlös, och därmed driftmässigt billigare, minibuss som kan transportera människor från byn till en större väg där den vanliga bussen kör. Dessutom kan mindre elflyg, som endast kräver korta landningsbanor, snabbare ta människor från landsbygd till staden eller en större flygplats.

Lösningarna för att resa kollektivt även på landsbygderna är många. Men en viktig del i översikten är att kollektivtrafik och egen bil inte ställs mot varandra. Det handlar inte om att helt tränga undan behovet av egen bil, och det skulle heller inte vara möjligt.

För den som bor långt från staden är bilen en möjlighet att, när andan eller nöden faller på, kunna ta sig någon annan stans och helt själv styra var, när och hur det sker. Men med användarvänliga kollektiva lösningar kan desto fler resor göras utan den egna bilen. Då kan barn ta sig runt utan att behöva skjutsas, och helgturen in till staden kan göras utan mödan att hitta parkeringsplats. Om tillräckliga lösningar finns kan ett hushåll spara kostnader genom att klara sig på en bil, i stället för två.

Kollektivtrafikens mål ska inte vara att konkurrera ut bilen för alla. Men precis som bilen innebär en frihet för många, kan den vara en börda för andra. Det är rimligt att även den som inte vill äga en bil, och är villig att anpassa sig efter ett begränsat kollektivt utbud, ska kunna bo utanför staden. Det perspektivet behöver inte minst regeringen ta till sig. Kollektivtrafik kan komplettera resandet på landsbygderna, men för de flesta kan den aldrig helt ersätta bilen.

Agnes Karnatz/SNB

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.