Hoppa till huvudinnehållet

När hjärnan spelar oss ett spratt

Publicerad:
Reporter Flemming Mouritsen
Flemming Mouritsen
redaktion@sla.se

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Jag satt häromkvällen tillbakalutad i en stol ute på altanen. Det var behagligt varmt och helt vindstilla, kort sagt var det helt underbart. Molnen ovanför var fluffiga och formade i ett lustigt mönster… och så tittade det fram stjärnor mellan dem. Det var vackert och jag njöt hejdlöst över att bara existera.

Plötsligt tyckte jag att molnen bildade ett mönster som gjorde att de såg ut som vindlingarna på en hjärna. Det fick mina tankar att ramla iväg i en ny riktning; Vår fantastiska hjärna och dess förmågor… bland annat att vi kan se mönster överallt… som att moln ser ut som en hjärna.

Men samma hjärna kan även ställa till det för oss ibland, som när fästmön skulle… fast nej, det vågar jag inte berätta här. Istället kom jag att tänka på något som vi såg någon dag innan. Vi kom körande från rondellen på Vadsboleden in mot rondellen mellan Coop och Elins Esplanad och när vi närmade oss såg vi att något inte stod rätt till där.

- Men gud! Hon kör ju åt fel håll, utbrast fästmön.

Inne i rondellen körde en bil mycket sakta runt… mycket riktigt åt fel håll. Föraren måste ha fått ett monumentalt hjärnsläpp när hon skulle in i rondellen… stackaren. Vi kunde se att det var en kvinna och hela ekipaget utstrålade ”Ta bort mig härifrån!” samtidigt som hon letade efter en väg ut, men utfarterna är inte konstruerade för att åka medsols.

Det som verkligen slog oss var att vid infarterna in i rondellen stod ett antal bilar tålmodigt och väntade på att hon skulle bli färdig med… vad det nu var hon höll på med. Det var som att det hade slutits en tyst överenskommelse bland de övriga bilisterna: ”Vi låter henne ta sig ur det här utan att stressa henne.” Det var inte ens någon som tutade. Det där är något som hjärnan också klarar av, ibland, att visa tålamod… och faktiskt överseende. Men till sist kom hon äntligen ut ur rondellen, försvann raskt mot horisonten och så kunde trafiken börja rulla på som vanligt.

Nu mörknade det allt snabbare och temperaturen började närma sig något som med god vilja skulle kunna kallas kyligt, men fortfarande var det väldigt behagligt. Jag flinade för mig själv där jag satt på altanen och mindes den bisarra händelsen i rondellen.

Även det är något vår hjärna klarar av, att minnas saker och spela upp händelser man upplevt i efterhand. Ibland i alla fall. Vid andra tillfällen är minnet opålitligt och förrädiskt flyktigt… som ett moln ungefär. Ena stunden är det där, väldigt lättillgängligt… för att nästa stund vara borta.

Jag tittade upp igen. Nu var molnen som såg ut som en hjärna puts väck och strax efter var jag det också, för det var hög tid att lägga sig och min egen hjärna behövde vila sig efter ansträngningen av att grubbla på vad den kan klara av.

Hiss: Sensommarkvällar. När man tror att sommaren nog är över och så får man en liten skvätt sommar till.

Diss: Människor i flock som tappar vett och sans när de hetsar på varandra.

Artikeltaggar

Krönikor