Erica Hellberg är ett maskrosbarn.
Hennes pappa Micael missbrukade alkohol när hon var liten, men idag är han nykter och Erica använder sina erfarenheter för att föreläsa, utbilda och hjälpa andra.
– Det blev bra och det är jag tacksam för. Det kunde ha blivit så annorlunda, konstaterar Erica.
Utåt sett hade Erica en stabil uppväxt i Falköping. Hon gick i skolan och spelade fotboll precis som många andra barn, men bakom fasaden var det tuffare.
Med en pappa som var sjuk i ett alkoholmissbruk präglades hennes barndom av ovisshet och otrygghet. Den värsta perioden var från att Erica var nio år till att hon var 12,5 år.
– Det blev väldigt otryggt i form av att man inte riktigt visste vad som skulle hända. Pappa kunde må bra och ha en nykter period, men man visste aldrig när man kom hem från skolan eller träningen om han hade kommit in i en dålig period. Man pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden, berättar Erica, som gjorde allt för att dölja sin pappas missbruk utåt.
– Man skyddar så mycket så att man slår knut på sig själv. Det är också en konsekvens av att leva med en missbrukare, man kan bli överambitiös. Man ger för mycket av sig själv, blir som en dörrmatta och låter folk gå på dig för att skydda den andre personen så mycket.
Nykter i 16 år
Nu har det gått 16 år sedan hennes pappa skruvade på korken på flaskan för gott.
– Jag känner ingen ilska mot att han har haft sjukdomen utan idag känner jag mig snarare stolt för att han har blivit nykter, säger 28-åringen som numera bor i Linköping.
Samtidigt präglar den tuffa barndomen Erica än i dag. Till exempel så påverkar alla svikna löften från pappa henne fortfarande.
– Om jag blir lovad någonting så har jag väldigt svårt att hantera om de inte blir så sen, säger Erica.
Hon har inga barn själv och vet inte om det blir några framöver. Erica och hennes sambo Melinda får se hur det blir, men det hon själv upplevde som barn är inget som avskräcker henne.
– Snarare då att man får göra det för ett barn som man själv kanske inte hade möjlighet att få. Man ska inte skaffa barn bara av den anledningen, men skulle det vara så att man väljer att göra det så har jag en stark drivkraft att få det så som jag själv önskar att jag haft det, menar Erica.
Erica är det man kallar för maskrosbarn och hon har också varit engagerad i organisationen Maskrosbarn. De jobbar med att förbättra levnadsvillkoren för barn med föräldrar som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller som utsätter dem för våld.
– Om inte de hade funnits så tror jag inte att frågorna om maskrosbarn hade varit lika stora i samhället så dem har vi mycket att tacka för, säger hon.
Pappas missbruk påverkade Erica mycket under barndomen, men på fotbollsplanen blev det väldigt påtagligt. Erica spelade i Falköpings KIK och Micael var tränare för laget.
– Det var tufft för jag visste inte vilket tillstånd han var i när han kom till träningen eller matchen. Jag var hela tiden på spänn och man har mer koll på vad som händer vid sidan om planen än på matchen eller träningen.
Med utgångspunkt från sina erfarenheter som barn jobbar Erica idag med att föreläsa och utbilda skolor, föreningar och företag. Tillsammans med den före detta elitfotbollsspelaren Fredrik Björk, som likt Erica också hade en missbrukande pappa, driver hon Inte min match där den före detta handbollsspelaren Simon Aulén också ska börja föreläsa.
Inte min match syftar till att barn, framförallt inom idrotten, inte ska behöva lida av att föräldrarna har ett missbruk.
– Vi har en slogan som är att föräldrars missbruk är inte barnens match utan barnens match är på idrottsbanan och i skolan, berättar Erica.
– Vi tycker att man ska kunna få vara barn och bara fokusera på sin idrott. Men med en förälder som missbrukar är det alltid i första hand och du som anhörig tar på dig det väldigt mycket. När det inte finns något stöd är det svårt att våga berätta och vi hoppas att vi genom att prata om det ska riva den här tystnadskulturen, fortsätter hon.
Vill hjälpa föreningar
Tjugo procent av alla barn växer upp i hem med missbruk eller psykisk ohälsa och tio procent av alla barn blir utsatta för våld. För Inte min match handlar det om att ge idrottsföreningar eller andra organisationer verktyg och stöd för att upptäcka och ta hand om de här barnen.
– Vi vill att det ska bli ännu bättre för vi känner att vi fick mycket av idrotten, men det fanns också mycket i de här frågorna som brast, säger Erica, som inom ramen för Inte min match också har en podd.
Att deras arbete betyder mycket bevisas ännu mer av att Inte min match har blivit nominerad till Årets eldsjäl. Vinnaren utses på en gala den 19 april nästa år.
– Det är några personer i samhället som har nominerat oss och sedan valde juryn ut oss som en av fyra finalister. Vi är väldigt tacksamma för att de här personerna har nominerat oss, men att juryn sedan väljer ut oss bland alla nominerade gör att man verkligen får bekräftelse på att vi är på rätt väg och att det vi gör spelar roll, säger Erica som parallellt med Inte min match också jobbar som idrottspsykologisk rådgivare.
Erica hade en tuff barndom, men idag är hon glad för att hennes pappa kom ur alkoholmissbruket och att hennes erfarenheter kan hjälpa andra.
– Jag tycker synd om lilla Erica, men jag mår bra i dag och i det som jag jobbar med har jag nytta av att ha gått igenom det här. Sedan om jag hade fått välja så hade jag ju hellre haft en bättre barndom och det är så klart en sorg att tänka tillbaka på det för det var många år som jag inte fick vara barn. Men med den situationen som var så är jag väldigt tacksam för att han blev nykter och att jag kan göra det jag gör idag, avslutar Erica.