I helgen som var drabbades fästmön och jag av två saker som tack vare att de inträffade samtidigt, ledde till en omfattande omdaning som vi inte var riktigt redo för.
De två synkrona händelserna var dels att vi upptäckte att solen lyste in i vår inglasade del av altanen så att den för första gången i år nådde en angenäm temperatur och dels att vi strax innan dess hade pratat om att vi behövde ta tag i trädgården, något som ingen av oss för stunden hade lust med.
Så vi började greja på altanen istället, först valhänt och motvilligt, men sedan med allt stegrande energi. Krukväxter bars upp från källaren. Planteringsbord och möbler bars ut på utedelen av altanen. Vattnet kopplades in igen. Golvet på den inglasade delen dammsögs. Sedan placerades stolar och bord ut och plötsligt var det som nyss sett ut som ett förråd för möbler och döda krukväxter en fullt brukbar och faktiskt riktigt trivsam altan.
Ibland undrar jag varför jag bor här uppe i höga nord. Jag som på intet sätt finner vinterhalvåret njutbart på en enda fläck.
Missförstå mig inte. Vi fann inte någon glädje i själva arbetet. Nej, det utfördes under stånk och stön och bitter klagan. Men det var priset vi måste betala för att få uppleva det som kom därefter: att få sitta i var sin stol på utedelen med ansiktena mot solen och dela en folköl medan vi belåtet såg oss omkring och fann att allt var gott. Såväl ölen som att altanen gick att använda igen.
Ibland undrar jag varför jag bor här uppe i höga nord. Jag som på intet sätt finner vinterhalvåret njutbart på en enda fläck. Men varje år står orsaken till det fullständigt klart för mig. Det sker oftast just i samband med en folköl på altanen samtidigt som vårsolen värmer kinderna på allvar för första gången.
Då kommer den årliga insikten. Visst vore det härligt att bo någonstans som till exempel på Kanarieöarna där det aldrig blir vinter, där årets sämsta dagar påminner om en normal svensk midsommar. Ingen snö, shorts året runt och tanken på en ny vinterjacka är en tanke som aldrig tänks. Men kruxet med kontinuerligt fint väder är att man med tiden tar det så för givet att man inte har vett att uppskatta det.
Vi behöver lite jäkelskap i våra liv för att alls ha vett att uppskatta när det verkligen är bra. Kontraster ger oss perspektiv och motvilligt måste jag erkänna för mig själv (ingen annan) att jag behöver vinterhalvåret för att till fullo kunna blomma upp och älska våren och sommaren på det vettlösa sätt jag gör.
Vår bästa tid är nu… faktiskt tack vare vintern.
Men det kommer inte att hindra mig från att bittert klaga på vintern nästa gång den infinner sig. I mina ögon är det ju det den är till för.
Ironiskt nog fick vi uppleva lite annat jäkelskap i onsdags kväll. Då bestämde sig låset i dörren ut till altanen plötsligt för att haverera och ett tag trodde vi knappt att vi någonsin mer skulle få tillträde till altanen.
Turligt nog lyckades jag till sist med våld och brutalitet få runt nyckeln i låset så dörren gick upp. Nu sitter där en gammaldags hasp istället. Den lär inte gå i baklås.
Skojigt nog fick vi därigenom uppleva glädjen över att återerövra altanen en andra gång på några få dagar. Dock utan folköl och sol i ansiktet den här gången. Det var kväll och dessutom regnade det. Men strunt samma, altanen är åter vår att njuta av.
Hiss: Tulpanerna i Garpaparken är på gång igen.
Diss: Varför måste saker gå sönder? Det är väl onödigt?