Löfven tillträder utan stöd i verkligheten

Ledare
PUBLICERAD:
Stefan Löfven (S) valdes under onsdagen återigen till statsminister.
Foto: Christine Olsson/TT
När Stefan Löfven (S) på nytt valdes till statsminister på onsdagen var det för en regering som saknar stöd i verkligheten.

De riksdagspartier som släppte fram statsministern gjorde det av ömsesidigt uteslutande skäl. Centerpartiet har blivit lovade att regeringen ska införa lättnader i strandskyddet och stärka äganderätten för skog. Miljöpartiet, som ingår i Löfvens tilltänkta regering, förnekar detta.

Samtidigt kräver Vänsterpartiet att få förhandla om budgeten, medan C vägrar stödja en budget som V har fått förhandla om. Dessutom har den politiska vilden Amineh Kakabaveh blivit lovad avskaffad valfrihet i skolan, något som C knappast lär godkänna. Partierna tycks alltså endast vara överens om att låtsas vara överens.

Ännu värre är att inte heller Socialdemokraternas sakpolitik tycks vara förankrad i verkligheten. Partiets vision presenterades av partisekreteraren Lena Rådström Baastad i sitt Almedalstal (7/7). Trots förhoppningen att väcka igenkänning hos åhöraren, ligger visionen långt från människors vardag.

Först ut behandlades två av välfärdsstatens hörnstenar: skola samt vård och omsorg. Dessa utmålades som förstörda av ”vinstjakt” och ”marknadsexperiment”. Men att föräldrar fritt får välja den skola som bäst passar deras barn är inte ett problem. Problemet är att det fortfarande finns alltför många skolor, både kommunala och privata, som inte håller en rimlig kunskapsnivå.

Skulden till undermåliga skolor vilar tungt på just Socialdemokraterna som länge har nedvärderat vikten av både studiero och katederundervisning. I stället angriper Rådström Baastad friskolor som använder kösystem i antagningen. Detta trots att i princip ingen vill ha alternativen: kvotering och lottning.

Partisekreteraren sprider även villfarelser om vården och omsorgen. De många dödsfallen under coronapandemin skylls på privata äldreboenden, trots att dessa i verkligheten hade lägre dödlighet. Likaså framstår upprördheten över tillståndet i den offentliga omsorgen som ihålig med tanke på att det är S som har regerat i sju års tid.

Lika verklighetsfrånvänd är visionen om att Sverige ska leda en grön industriomställning. Samtidigt som fler sektorer ska elektrifieras leder S en regering som genom att avskaffa kärnkraften underminerar stabiliteten i hela elsystemet. Därtill driver den knappast en tillväxtvänlig politik genom sina aviseringar om skattehöjningar och generösare bidragssystem.

Slutligen var det talande att brottsligheten var den sakfråga som kom allra sist. Inte ens en vecka efter att en polis sköts ihjäl i Göteborg borde bekämpandet av kriminella gäng vara regeringens högsta prioritet. Men trots att Rådström Baastad slog sig för bröstet om hela 60 straffhöjningar, skulle den misstänkta förövaren troligen endast få ett straff på fyra års fängelse.

Regeringen Löfven III tillträder alltså utan att ha verkligt stöd i Sveriges riksdag, och på en politik som inte har stöd i verkligheten. Det är ett förfall som är ovärdigt regeringsmakten.

Daniel Åkerman/SNB

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.