En höstkväll 1986 möttes de på Brännebrona värdshus. Det blev en trevlig kväll med mat, prat och dans. Efter ett par års korrespondens bröts kontakten emellertid.
Nu har vännerna återförenats efter 35 år.
Niclas Almgren från Lidköping, som då bodde med sina föräldrar i Tidaholm, fick i oktober 1986 ett erbjudande från sin farfar om att få följa med till en fest på Brännebrona värdshus.
– Farfar var medlem i de de synskadades riksförbund, SRF. Det var de som hade årsmöte på Brännebrona. Det var mat, dans och övernattning.
Niclas tackade ja, och under kvällen på det legendariska värdshuset hamnade Niclas, som den hösten skulle fylla 17 år, bredvid den fem år äldre Marie-Louise Gunnar från Kristinehamn, men ursprungligen Skövdebo.
– Jag minns att han bjöd mig på ett glas juice i baren, säger Marie Louise.
– Vi dansade och pratade. Och på kvällen följde jag henne till dörren som en gentleman, berättar Niclas.
Ja, han följde till och med henne in på rummet, vilket ställde till vissa logistiska bekymmer. Niclas skrattar gott åt minnet:
– Farfar gick av och an i korridoren och blev argare och argare eftersom det var jag som hade hand om vår rumsnyckel.
Nästa dag bytte Marie-Louise och Niclas nummer och adress med varandra och i december 1986 kom det ett brev hem till Niclas:
”Hej Niclas, hoppas du kan läsa mina kråkfötter. Hoppas allt är bra med dig. Jag fick tyvärr inte jobbet jag sökte på Läckö slott. Jag skickar med bilden som jag tog på dig, den blev bra”.
– Och så undrade hon om jag ville komma upp och hälsa på en helg i januari 1987, men det blev tyvärr aldrig av.
Vad var det ni hade? Vänskap eller kärlek?
– Det var vänskap. Hon var ju fem år äldre än mig. Idag hade det inte spelat någon roll, men då var jag 16 år och jag hakade upp mig lite på det. Jag vet inte varför, säger Niclas.
Marie-Louise instämmer:
– Det var lite nervöst. Dels på grund av åldersskillnaden men också för att jag fick höra att hans föräldrar drev en mataffär och jag tänkte att om jag blir ingift där så får jag kanske hjälpa till i affären och det visste jag inte om jag skulle klara av, skrattar Marie-Louise.
Var du så långt framme i tankarna redan då?
– Jo, på den tiden letade jag efter en partner, men jag var nog egentligen inte redo för ett förhållande.
Minnet kom tillbaka
Marie-Louise är blind på ena ögat, och ser endast 0,1 på det andra. Hon kom till Kristinehamn från Skövde för att gå på Landaskolan läsåret 1982-1983 och blev sedan kvar i stan. På den tiden var hon dock fortsatt medlem i SRF Skaraborg, vilket var anledningen till att hon hamnat på Brännebrona värdshus den där kvällen i oktober 1986.
– Jag har många fina minnen därifrån, säger hon.
Efter ett par års korrespondens rann det hela ut i sanden, och Niclas erkänner att han endast sporadiskt har tänkt på Marie-Louise sedan dess.
Men när han och en vän passerade Brännebrona på väg till Mariestad förra sommaren kom minnena tillbaka. Lite senare samma sommar hittade han dessutom brevet från Marie-Louise när han höll på att röja i föräldrahemmet i Tidaholm.
– Så jag googlade hennes nummer och ringde för att fråga om hon mindes mig.
– Han ringde mig hux flux. Det tog ett tag innan jag kopplade vem det var, skrattar Marie-Louise Gunnar.
I onsdags träffades de i Kristinehamn, för första gången på 35 år.
– Det var roligt att träffas igen. Vi pratade om allt, säger Niclas.
– Han kom hem till mig i kostym, kravatt och hatt, säger Marie-Louise glatt.
Marie-Louise är glad att ha återfunnit sin vän.
– Det har blivit lättare och lättare att prata. Vi har inget bestämt, men skulle gärna vilja ses igen. Kanske blir det i Lidköping nästa gång, bara det löser sig med färdtjänsten för mig, säger hon.
Niclas betonar också att det enbart handlar om vänskap.
– Jag har släktforskning som hobby, och det har visat sig att vi faktiskt är släkt på långt håll. Så det handlar inte om kärlek, att vi ska gifta oss eller så. Det är vänskapen det handlar om, säger han.