Linus Hellman: Oväntad sorti men kaoset består

En regering utan ett fast parlamentariskt underlag i riksdagen och utan stöd för den ekonomiska politiken ska snart lägga fram sin budget. Som om detta inte vore nog har vi ovanpå detta en statsminister som i dagarna har förvandlats till en lam anka. Därtill en väntan på en regeringsbildning när riksdagen ska utse en ny statsminister. En redan skakig politisk höst blev än mer komplicerad efter att Stefan Löfven aviserat sin avgång som socialdemokratisk partiledare.

Det går onekligen fort i politiken. Sommaren bjöd på dramatik efter att riksdagen röstat igenom en historisk misstroendeförklaring mot statsministern.

Det var inte första gången Stefan Löfven röstades bort men återigen kom han tillbaka som regeringschef.

Sommaren är på väg att ta slut och övergå i höst när det svänger igen. På söndagen meddelade Löfven helt plötsligt att han inte ställer upp i nästa val, att han avgår som partiledare på S-kongressen i november och han därefter kommer att begära entledigande som statsminister.

Det var ett besked som för de flesta kom som en överraskning med tanke på att Löfven har överlevt den ena krisen efter den andra och nu även lyckats säkra sitt fortsatta maktinnehav.

Splittrade borgerligheten

Det kommer nu att skrivas böcker och göras avhandlingar om Löfvens regeringstid. Det är en fascinerande tid på flera sätt. Löfven har förlorat val men har ändå tagit hand om regeringsmakten. Det är svårslaget även om det förmodligen säger mer om hans politiska motståndare än om honom själv.

Löfven kommer mest att bli ihågkommen för att han lyckades splittra borgerligheten och skapa ett mittensamarbete. Att han har lyckats hålla samman sin regering med Miljöpartiet är också en framgång. Det har alltför många gånger inte varit snyggt eller har direkt stridit mot parlamentarisk tradition om att en regering är kollektiv ansvarig men regeringen har ändå suttit kvar.

Löfven går också till historien som den statsminister som har blivit avsatt fler gånger än någon annan och till och med förnedrats genom att ha regerat på motståndarens budget under två av sina regeringsår.

Skralt eftermäle

Annars är eftermälet skralt. Löfven övertog företrädaren Fredrik Reinfeldts migrationspolitik och bytte fot först när migrationskrisen var ett faktum 2015. Sedan har det varit oklart vilken migrationspolitik regeringen har velat föra på grund av inre slitningar i kabinettet.

Den svenska arbetslösheten skulle bli EU:s lägsta men blev istället bland EU:s högsta. Gängkriminalitet skulle knäckas men har istället brett ut sig och blivit allt grövre för varje år med ett crescendo i sommar när poliser dödats och småbarn beskjutits.

Med retoriska lågvattenmärken som ”vi såg det inte komma” eller ”det är inte ok” för att på senare år i svepande ordalag utmåla oppositionen som demokratisk illegitim har Löfven tagit sig an samhällsproblem samtidigt som han har attackerat sina motståndare.

Ovärdigt skådespel om budgeten

Löfven avgår på partikongressen den 3–7 november. Innan dess ska regeringen presentera sin budgetproposition.

Utan Centerpartiet och Vänsterpartiets stöd kommer den inte klara att stå rycken i riksdagen. Samtidigt säger C att de inte tänker stödja en budget som är förhandlad med V.

Vi bevittnar ett ovärdigt skådespel om statens finanser regisserat av C som valde att släppa fram Löfven men som sedan låtsas att man inte är en del av regeringsunderlaget.

Debatten handlar om hur budgeten ska gå igenom men inte vad den ska innehålla. Det är djupt oansvarigt i ett läge när svensk ekonomi ska återstarts efter pandemin. C bidrar snarare till spelteori än till sakpolitisk debatt.

Ny regeringsbildning

En regeringskris ser ut att vara i annalkande med anledning av budgeten men vi kan stå inför en betydligt tidigare än så.

När Löfven väl avgår som statsminister blir det en ny regeringsbildning och det är en hårfin majoritet för regeringssidan.

Hur komplicerad den blir hänger på C men samtidigt har Annie Lööf inget alternativ. Därför kommer C med all sannolikhet att för tredje (!) gången släppa fram en S-ledare till regeringsmakten under den här mandatperioden.

Löfvens efterträdare kommer inte till något dukat bord. Det har om inte varit sju förlorade år så definitivt flera förlorade tillfällen att på allvar ta tag i de stora samhällsproblem och det är inte mycket kvar av regeringsdugligheten.

Det är få politiker som har lyxen att själva välja tid för sin avgång. Löfven förekommer nu sitt eget öde men lämnar samtidigt över ett parlamentariskt kaos till sin arvtagare.