Mikaela från Skövde vårdar brottslingar i USA

Mänskligt
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Mikaela Johansson Cox från Skövde arbetar som sjuksköterska på fängelset Dade Correctional Institution i Miami.
Foto: PRIVAT/TT
Mikaela Johansson Cox är född och uppvuxen i Skövde.
I dag arbetar hon som sjuksköterska på en anstalt i USA, vårdar livstidsdömda fångar och bevittnar skrämmande livsöden varje dag.
– Självmordsförsök bland fångarna är vardag här, berättar Mikaela.

Mikaela Johansson Cox växte upp i centrala Skövde och gick på Billingskolan som barn. I dag ser hennes vardag aningen annorlunda ut.

Som 18-åring tog hon sitt pick och pack, reste till Chicago, återvände till Sverige igen och lovade att aldrig vända tillbaka till USA.

– Jag tyckte inte om USA. Det var inte alls min grej. Kulturkrocken blev alldeles för stor tror jag, jag hade en enorm hemlängtan hela tiden, berättar Mikaela.

Men det skulle bli USA för Mikaela – trots att hon vantrivdes vid första besöket. Hon utbildade sig inom vården och har varit sjuksköterska i knappt tio år.

Mikaela lovade sig själv att aldrig återvända till USA. Nu är hon bosatt i landet sedan 25 år tillbaka.
Foto: PRIVAT

– Jag har vänner här som övertalade mig att flytta tillbaka till USA. Nu har jag en man, två barn och har bott här i 25 år. Jag kan inte tänka mig något annat faktiskt.

Sedan drygt två år tillbaka arbetar hon på fängelset Dade Correctional Institution i Miami. Där vårdar hon livstidsdömda fångar och plåstrar ihop spräckta ögonbryn efter interna gängslagsmål.

– Det är jätteintressant. Det är det bästa jobb jag någonsin har haft.

Är du inte rädd?

– De första veckorna var obekväma, då var man inte beredd på hur nära allt var. Fångarna kom in till oss utan några bokade tider. Men jag blev bekväm i min roll ganska fort. Nu känns det som vem som helst som behöver hjälp. Man tänker inte på att det är en livstidsdömd brottsling.

Mikaela Johansson Cox utanför fängelset i Miami. Inga telefoner är tillåtna innanför stängslet.
Foto: PRIVAT

De får aldrig vara ensamma med en fånge, berättar Mikaela. Det ska alltid finnas åtminstone en vakt i sjukstugan.

– Men jag ska säga dig att det har varit tufft under pandemin. De är underbemannade, precis som vi.

Smittan kom in på fängelset

Den pågående pandemivågen är den hittills värsta som drabbat turistparadiset Florida.

Men för Mikaela och hennes kollegor var fjolåret betydligt svettigare. Då hittade smittan in sig på fängelset.

– Det var inte som på sjukhusen direkt. Här isolerades 200 fångar tillsammans. Vi sjuksköterskor fick springa runt i full utrustning och hjälpa de som var svårast drabbade. Det finns ingen luftkonditionering på fängelset heller, så du kan tänka dig hur varmt det var. Svetten rann längs ryggen varje dag.

– Man krälade på alla fyra. Det var hemskt.

Pandemin slet på Mikaela och hennes kollegor. Hon beskriver en ”vanlig” dag på jobbet.

– Jag jobbar på ”medical”, det är väldigt stressigt. Hit kommer fångarna om de har varit i fajt eller liknande och behöver akut hjälp. Men det sker nästan dagligen att vi behöver ringa 911 för att någon måste åka akut till sjukhuset också, berättar hon och fortsätter:

– Ungefär 50 fångar har dagliga undersökningar, utöver de som kommer in akut. En vanlig dag hinner man knappt äta lunch eller gå på toaletten.

Foto: PRIVAT

I dag har fångarna fått möjligheten att vaccinera sig – något de flesta har utnyttjat.

– Det var några stressiga dagar där när vi vaccinerade alla. Men i dag har vi knappt några covidfall alls på fängelset, berättar Mikaela och fortsätter om oroligheterna som alltid är närvarande:

– Jag ska berätta för dig att deras beteende är utom dess like, de är värre än barn. De kan inte ens stå och köa utan att det blir bråk. Och mycket riktigt blev det så även den här gången. Allt de har är tid, men ingen har tålamod.

”Såg ut som röd målarfärg över hela golvet”

En viss incident i sjukstugan har fastnat särskilt på minnet hos Mikaela. Den som skedde på en lördag. Den som lämnade hennes arbetskläder helt nedblodade.

– Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv. Det såg ut som att någon hade spillt ut röd målarfärg över hela golvet.

En fånge hade fått tag på ett rakblad och försökt ta sitt eget liv.

– Jag glömmer aldrig hur vakten ropade på oss: ”nurse, nurse!”. Min kollega satt med all sin kraft mot det öppna såret, men det sprutade som en fontän ändå. Och du kommer aldrig tro var han hade gömt rakbladet... i munnen! Han hade gömt det inne i sin mun.

– Han hade lyckats skära sig ordentligt vid ljumsken. Många gör det för att få uppmärksamhet, eller för att få åka till sjukhuset och få god mat i några dagar. För maten här på fängelset är hemsk, det ska jag säga dig. Jag har själv sett mögel i maten. Men det här såret var djupt nog för att han skulle kunna förblöda.

Efteråt kunde Mikaela och hennes kollega andas ut. Fången blev transporterad med helikopter till närmsta sjukhus.

– Man känner sig stolt, om det är det rätta ordet. Det är ändå på liv eller död, även om de här personerna inte alltid vill fortsätta leva. Man känner att man gör en insats. Det är väldigt ledsamt att höra deras historier. För nästan alla fångar har det hänt något under deras uppväxt som lett till att de hamnat här.

Så här jobbar SLA med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.