Motorkrönika: Gotland Grand National – alltså vilken grej!

Gotland Grand National. Alltså vilket grej. Det blev, precis som förväntat, en grym helg på ön. Eller faktiskt ännu bättre än förväntat om jag ska vara ärlig.

Svensk som man är så måste jag ju börja med vädret. För vilket väder!

Jag har varit på GGN några gånger tidigare, och den gemensamma nämnaren för dessa tidigare gånger är att jag aldrig har frusit så mycket. GGN, en heldag på Gotlands västra kust i månadsskiftet oktober-november, ja, det är kallt.

Men inte i år. Solsken, vindstilla och 12 fina plusgrader. Det om något var ju helt klart den riktiga högoddsaren!

Så här i efterhand kan jag konstatera en magisk soluppgång också. Men den var jag lite för stressad för att hinna uppskatta.

För ni vet hur man är. ”Vi går upp i god tid, så att vi hinner utan att stressa.” Jo tjena.

Upp i tid gick vi visserligen. Åt frukostbuffé utan att stressa nämnvärt gjorde vi också. Men när vi missade infarten till starten och fick börja leta bland vägbeskrivningar, vända, köa, köa, köa och köa för att komma in på området, och sedan panikhitta en parkering – då mina kära vänner, då var den lugna morgonen inte så lugn längre.

Men vi hann!

Vi tog löpet över skjutfältet och med ungefär 30 (eller okej, 20!) sekunder kvar innan den första starten släpptes iväg på Tofta intog vi vår plats i startkurvan, jag och mitt sällskap. Ett sällskap bestående av en trio som dittills var ganska (eller väldigt) oerfarna när det kom till enduro.

När det drog ihop sig på Allhage myr, när täten varvade för sista gången och folk började samlas för att följa upplösningen – då lyxade mitt sällskap till det och började steka piroger i solskenet.

Vi som följde tätens resa mot mål fick i alla fall se Micke Persson vinna för andra året i rad. Hur säkert som helst, och hur givet som helst om ni frågar mig.

Tvåa? Albin Elowson – för fjärde gången. Inte illa att bli tvåa i GGN förstås, men jag kan bara föreställa mig frustrationen över att ännu en gång falla på målsnöret och bli tvåa. Surt förstås!

En som däremot inte tyckte att livet var speciellt surt i lördags var Rikard Hansson som slutade trea. Han firade som om han hade vunnit alltihop! Han bokstavligt talat hoppade av hojen efter mållinjen och sedan startade kramkalaset och gråtfesten på myren.

Det var fint att se – riktigt fint. Hansson har haft stolpe ut på Gotland så många gånger tidigare, och förtjänade verkligen den här pallplatsen nu. Glädjen i målområdet gjorde att han förtjänade framgången ännu mer!

Och så måste ju Ella Bengtsson få sig några rader här. Det förtjänar hon verkligen. För vilken tjej!

Jag stod i Hästskon när elitstarten dundrade in på första varvet. Och mycket riktigt, där kom Ella som första dam i fältet. Hon satt länge i förarsätet, men dalade till slut till en femteplats.

Men för er som inte redan har gjort det: lägg Ellas namn på minnet. Hon har alla möjlighet att bli hur bra som helst, och den resan ser jag fram emot att följa!