Vid första anblick ser ettåringarna i sandlådan ut som vilka barn som helst. De är glada, skrattar och leker. Ännu omedvetna om vad som skiljer dem åt.
Den ena bor med båda sina föräldrar i en trygg landsortsidyll. Den andra har flytt krigets Ukraina och tvingats lämna sin pappa i hemlandet.
När Rysslands invasion av Ukraina inleddes och kriget bröt ut kände både Vega Axelsson, 28, och sambon Fredrik Bondesson Andersson, 31, i Tidavad att de ville hjälpa till.
Deras familj består av sönerna Hilding och Hjalmar, som är tre respektive ett år, samt hundarna Tilde och Alva. Sedan drygt tio dagar bor också fyra ukrainska människor på flykt i villan i det lugna landsortssamhället – många mil och en hel värld ifrån krigets verklighet i det hårt sargade landet.
– Matteo, som är ett år, har tagit sina första steg här i Sverige, det är synd att pappa Andrew inte har fått se dem, säger Vega och blickar ut över köksgolvet där Matteo är i full färd med att förflytta en röd leksakskärra.
Precis innan den ukrainska familjen packade ihop och lämnade hemstaden Lviv, firades Matteos ettårsdag. Släktingar från hela landet var på besök. I dag strider några av dem mot ryska styrkor. En har förlorat synen i en missilattack.
– Matteo fick massa fina presenter, men vi fick lämna dem bakom oss, berättar mamma Vasylyna, 24.
Den femte mars tog hon det svåra beslutet att lämna hemlandet och Lviv tillsammans med sin son, lillebror och mans systerdotter, båda sjutton år gamla. Redan dagen därpå startade den långa resan mot Sverige.
En 24-åring, två ungdomar och en bebis på flykt genom Europa.
Vasylynas man Andrew, Matteos pappa, blev kvar i Lviv där han arbetar som kock.
– Han lagar mat till soldater och flyktingar och förbereder konserver, berättar Vasylyna.
Hur skulle du beskriva ert avsked?
– Jag grät ingenting då. Man måste bara klara av situationen. Men i kriget är man tvungen att vara realistisk, jag insåg att det finns en risk att jag inte kommer att se honom igen. Det var det enda jag tänkte på.
Vasylyna beskriver att hon var tvungen att hålla ihop under den långa resan till Sverige, för sin familjs skull. Första steget, att korsa den polska gränsen, skulle visa sig ta nästan ett dygn.
– Första dagen av kriget sa min man att jag skulle ta Matteo och lämna Lviv. Jag ville inte göra det, eftersom staden fortfarande betraktades som ”säker” då, berättar Vasylyna.
– Men vi var rädda för att situationen snabbt kunde bli värre. Lviv är bara 20 kilometer från den polska gränsen i väster och staden började snabbt ta emot flyktingar från hela landet.
Hon märkte snabbt att ekonomin och de lokala butikerna påverkades av kriget.
– Jag måste kunna få tag på blöjor och babyprodukter, och kunna jobba för att få lön. Det hade varit för svårt att stanna i Lviv under de förutsättningarna. Men om jag inte hade haft en bebis, hade jag inte flytt, konstaterar hon.
Hört skräckhistorier
Vasylyna beskriver att hon känner en stor sorg över alla som drabbats och skadats av kriget.
– Allting visas inte i medier, det skulle bli internationell panik då. Jag har hört historier om människor som begraver sina anhöriga hemma i trädgården, och om folk som kokar duvor i Mariupol för att överleva.
– Samtidigt är jag tacksam för de städer som står upp mot de ryska styrkorna, och att jag kommer från den delen av Ukraina som betraktas som ”relativt säker”.
Hon berättar att det i ukrainska medier förekommer uppgifter om att 15 000 ryska soldater hittills dödats i kriget.
– Det finns en chans att vi kan vinna och äntligen bli fria från våra galna grannar. Som vi ser det är vi bara två självständiga länder, ingenting annat.
”Ingen återvändo”
När Vasylyna och resten av familjen äntligen var framme i Sverige var de otroligt trötta.
– Men då fanns det ingen återvändo. Första natten kom vi till några bekanta i Skåne. Dagen därpå gick vi till flyktingmottagningen för att få våra papper och dokument. På den tredje dagen fick vi veta att vi skulle flyttas till Skara och Stora Ekeberg, berättar Vasylyna.
Familjen kom fram sent på kvällen och Vasylyna beskriver upplevelsen av att komma till en främmande plats i mörkret som jobbig.
– Det var inte ett bra ställe att bo på med ett barn. Vi hade en gemensam dusch och wc längre ner i korridoren, hur ska jag klara av det med en ettåring? Personalen förklarade att de inte hade fått information om att vi hade ett litet barn med oss, i så fall hade vi kunnat få ett bättre rum.
Sjuttonåriga Tanya, Vasylynas mans systerdotter som av en händelse befann sig i Lviv under krigsutbrottet, talar ingen engelska, men har tidigare berättat för familjen att främmande män stod och kollade på henne genom fönsterrutan mitt i natten. Balkongen utanför användes som rökruta.
– Och där inne ska jag sitta och mata mitt barn? Jag förstår det inte, suckar Vasylyna.
– De har visat bilder från rummet. Så ska inga människor behöva bo, särskilt inte med en ettåring. Det var graffiti på väggarna och trasig taklampa med ett tygskynke över, säger Vega medan sönerna Hjalmar och Hilding är mitt uppe i leken på vardagsrumsgolvet.
Efter första natten i Skara tog Vasylyna kontakt med sin mamma och make hemma i Ukraina.
– Jag berättade att vi inte kunde stanna kvar där. Min mamma skrev ett inlägg i en Facebook-grupp och redan efter några timmar svarade Vega att vi var välkomna hem till dem.
Hur kändes det?
– Vi var såklart jätteglada, men rädda för att hon skulle ångra sig i sista sekund.
Vasylyna beskriver det första mötet med Vega och familjen i Tidavad med ett leende på läpparna:
– Jag kunde inte tro att vi fått sådan tur, det var som en välsignelse. Vi var runt 400 människor på Stora Ekeberg och vi var den andra eller tredje familjen som lämnade den dagen, alla undrade hur vi hade gått till väga.
Sagt och gjort. Efter upphämtning på förskolan stuvade Vega om i bilen för att få plats med de båda ettåringarna. Sedan åkte hon till Skara för att hämta hem den då okända ukrainska familjen.
– Då hade de varit på flykt i tolv dagar och var så tacksamma över att få komma hem till en ren och torr säng. Vasylyna tog ett långt bad och konstaterade att hon äntligen kunde gå på toaletten utan att vara rädd för att någon skulle ta hennes barn, berättar Vega.
Hur kom du fram till beslutet att öppna din dörr för en familj på flykt?
– Vi funderade inte så mycket utan agerade mest på impuls, säger Vega och fortsätter:
– Det har varit fint att ha dem här, vi har klickat bra. Det är såklart speciellt att ha främlingar boende i sitt hem, men vi kommer alltid minnas det här och när vi kikar i backspegeln kommer det bara att handla om en kort tid.
Hon berättar att hennes farmor, som gick bort för tre år sedan, var med om att ta emot finska krigsbarn i familjen som liten. En historia som har inspirerat Vega.
– Jag minns att jag tänkte att det inte skulle kunde hända igen. Men nu har det gjort det, och det kändes självklart att hjälpa till.
Eftersom hon är föräldraledig har Vega och hennes barn kunnat umgås mycket med den ukrainska familjen på dagarna.
– De har hängt med i vårt vardagsliv och anpassat sig väldigt snabbt. De kommer ju från en storstad, så kontrasterna måste ha blivit stora.
– Det här känns meningsfullt för Fredrik och mig. Vi förändrar inte världen, men vi kan bidra till att göra deras vardag tryggare.
Har ni pratat mycket om kriget?
– Ja, det har vi gjort. De får push notiser på sina telefoner varje gång flyglarmet ljuder där hemma. Vissa dagar är det fem gånger, i dag har det bara varit två än så länge. Det är skönt att de har sluppit uppleva kriget på nära håll och lämnade innan situationen eskalerade, samtidigt har de accepterat kriget och att läget ser ut som det gör.
Ansökt om förskola
Planen för tillfället är att skaffa egen bostad och arbete. I Sverige hamnar Vasylyna och hennes familj under massflyktsdirektivet (ett tidsbegränsats uppehålls- och arbetstillstånd inom EU, reds anm). De har ansökt om en förskoleplats till Matteo, men hur länge familjen kommer att stanna i Sverige är det ingen som vet.
Under tiden har de daglig kontakt med Matteos pappa Andrew hemma i Ukraina.
– Jag tror att han är för liten för att förstå att pappa inte är här, säger Vasylyna som har fullt upp med att hindra ettåringen från att testa sin klätterförmåga i trappan.
– Jag tänker hela tiden på vad som är bäst för honom, att vara med sin pappa i Ukraina eller tryggheten i Sverige? Jag vet inte vad som händer när kriget tar slut, om jag hittar ett jobb här kanske jag stannar.
Hon säger att städerna och ekonomin i Ukraina kommer att behöva byggas upp från grunden.
– Kanske kommer min man hit, vi får fatta besluten allt eftersom.
Trots de tuffa omständigheterna utstrålar hela familjen ett slags lugn.
– Jag kan skratta mig lycklig över att vi har haft sådan tur, situationen kunde ha varit mycket värre. Jag är bara glad över att mitt barn är tryggt och vill inte att någon människa ska behöva uppleva detta, säger Vasylyna och fortsätter:
– Vi tillbringade många timmar i skyddsrum hemma, men jag hörde aldrig bomberna. Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara att uppleva någonting sådant.
