För några år sedan satt jag och läste… ja, jag minns inte vad. Men nånstans i texten stod i alla fall ett talesätt som jag omedelbart tog till mig. Sällan har en människas uttalande träffat mig som detta. Det stod:
”Livet är orättvist… och ibland är det orättvist till din fördel.”
Det där satte ord på något som jag känt länge. Att vi här i Sverige, trots att vi gnäller och jämför oss med andra och klagar på att vi inte har vad ”dom andra” har, så har vi det ändå betydligt bättre än nästan alla andra på jorden. I alla fall materiellt. Till och med fästmön och jag som räknas som lågavlönade här i vårt land lever som kungar om man jämför med större delen av mänskligheten.
Det där har jag burit med mig länge nu och det har faktiskt hjälpt de få gånger som jag drabbats av ett stråk av avundsjuka när jag sett vad andra människor unnar sig för saker. Visst hade det varit roligt att äga en vass Tesla och glida runt i, men så hejdar jag mig och tänker istället på att även om de är gamla så äger fästmön och jag var sin bil… som fungerar. Vi har dessutom ett trivsamt litet hus och allt däri som behövs.
Materiellt sett saknar vi ingenting, och även om det vi har inte är det dyraste eller kaxigaste så funkar det och ekonomiskt får vi det att gå ihop. Vi har det alltså rätt bra totalt sett och behöver i nuläget egentligen inte någon form av stöttning.
Vi har även sluppit den chock som många husägare har fått de senaste månaderna när tunga elräkningar har ramlat ner i brevlådor med ett klonkande ljud. Våra elräkningar har varit som vanligt, för vi band elpriset på tre år hos vår leverantör för lite styvt ett år sedan. Inga elräkningar i jätteformat för oss de närmaste åren alltså.
Därför blev förvåningen stor efter att jag hade sprättat upp den senaste elräkning och försökte förstå vad jag tittade på. ”Tillgodofaktura” stod det längst upp och summan längst ner var på flera tusen… som vi tydligen hade tillgodo.
Vi hade visst fått del av statens kompensation till alla husägare, som man räknade med hade chockskadats av de senaste elräkningarna. Något som vi med vårt avtal hade sluppit utsättas för. Men jag kände hur ett leende spred sig allt längre ut åt sidorna på mitt ansikte när jag insåg vad det var jag hade i min hand. Det kändes som om vi fått en oväntad lotterivinst.
Jag hade några dagar tidigare sett en tv-intervju med den ministern som ansvarade för kompensationerna till folket. Han erkände att det var ett grovt verktyg de hade tagit till. Men han ansåg att det var ok att ett antal människor som egentligen inte behövde något stöd (som han själv) fick det, då det innebar att det snabbt kom till dem som verkligen behövde stödet… nu.
Och då pratade han om kompensation till bilägare.
Men… det innebär att både fästmön och jag, trots att vi till skillnad från folk i glesbyggd knappt kör våra bilar några nämnvärda sträckor, också kommer att få var sin tusenlapp i bensinkompensation bara för att vi är bilägare. Samma som alla bilägare i Norrland får.
Jepp, livet är orättvist och för stunden är det verkligen orättvist till vår fördel.
Tack för det staten!
Hiss: Glassar… det har börjat bli dags för dem igen nu. Hurra!
Diss: Den känsla av obehag man får numera när man på bensinmätaren i bilen.