Ny järnaxel mot ny järnridå

Ledare
PUBLICERAD:
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (tv) och statsminister Magdalena Andersson (S) under måndagens pressträff om Sveriges Natoansökan.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Riksdagens Natodebatt gick överraskande smidigt, med tanke på frågans laddade historia. Nu löstes den med i bred samsyn mellan socialdemokrater och moderater i detta avgörande vägval för rikets framtid. I just denna fråga är det enbart positivt.

Inläggen i måndagens riksdagsdebatt gällande Nato var nästan helt samstämmiga. Både statsminister Magdalena Andersson (S) och oppositionsledaren Ulf Kristersson (M) berömde varandra, och framhöll sitt samarbete i denna fråga. Det påminner om pandemihanteringen och även om den så kallade järnaxeln, där S och M tillsammans höll hårt i flyktingpolitiken under 1900-talet genom exempelvis det så kallade Luciabeslutet.

Att de två partierna fortfarande klarar av att komma överens i viktiga frågor som dessa är ett styrketecken för Sverige, och visar omvärlden att vi blir en stadig partner i Nato. Det gör även att de som fortfarande motsätter sig ett Natomedlemskap, det vill säga Vänsterpartiet och Miljöpartiet, inte får det oproportionerliga inflytande i denna fråga som de annars ofta haft under de senaste åren.

Det syntes i riksdagsdebatten, där Vänsterns Nooshi Dadgostar ägnade mycket av sin tid till att ifrågasätta Magdalena Anderssons linje gällande Turkiet. Dadgostar ville ha en försäkran om att ett medlemskap inte betyder att Sverige släpper samarbetet med kurdiska PYD, vilket förvisso är en angelägen fråga men får anses marginell i sammanhanget.

Miljöpartiets Per Bolund gick längre än så, och pratade om att Sverige, i stället för ett Natomedlemskap, bör satsa på förnybar energi för att ta oss an ett hot från Ryssland. Det finns en poäng i att vilja bryta Europas beroende av rysk olja, men det blir nästan lite löjeväckande att anföra sin gamla miljöpolitik som svar på ett akut krigshot. Bolund undrade även hur väl ett Natomedlemskap rimmar med kärnvapennedrustning, varefter Kristersson klokt svarade att demokratier måste ha tillgång till samma vapen som diktaturer.

Resterande partier gav sitt stöd till järnaxelns slutsatser. Gladast var sannolikt Liberalerna som var första riksdagsparti att förespråka ett svenskt Natomedlemskap, redan år 1999.

Det är förvisso inte önskvärt med ett moderat samlingsparti och en socialdemokrati i armkrok i dagspolitiken. De ideologiska skillnaderna är för stora, och om båda polerna i svensk politik förs samman måste missnöjda väljare röra sig mot extremerna. Men det är tydligt att detta är det enda sättet att få igenom långsiktigt nödvändig politik. Detta är särskilt viktigt i säkerhetsfrågor, eftersom vi inte kan ha en ordning där Sveriges hållning gentemot våra partners skiftar från val till val. Detsamma gäller anslagen till Försvarsmakten som utgör grundbulten i förtroendet för svensk försvarsförmåga.

Beskedet att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato meddelades senare samma dag på en gemensam pressträff mellan statsministern och oppositionsledaren. Det måste tillmätas särskild betydelse i detta sammanhang, då det är en markering om att partipolitiken just nu är lagd åt sidan i denna mycket viktiga fråga för rikets säkerhet. När det verkligen gäller kan man hålla sams.

Alex Vårstrand

SNB

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.