Jag älskar verkligen att promenera. För mig är det som den bästa terapin, bästa stunden för återhämtning och det bästa sättet för mig att motionera. Jag går nästan varje dag och då kan vissa gånger bara vara ren och skär powerwalk och andra gånger enbart för att få komma ut och andas lite.
Jag önskar att jag tyckte lika mycket om att springa, men har väl insett att jag är och kommer förmodligen kanske aldrig bli någon proffslöpare. Visst kan jag ge mig ut och springa men känner inte alls samma härliga känsla i kroppen under tiden eller efteråt. Jag brukar få rätt ont i huvudet när jag springer, kanske för att jag spänner mig eller helt enkelt inte har den rätta tekniken. Man kanske borde anmäla sig till en löparkurs, för som sagt det ser så otroligt härligt ut. Och jag vet ju själv att när du väl kommer in i andra andningen så går det utav bara hejsan, men det är just det där med att komma dit. Nej, jag håller mig till mina promenader.
För något år sedan drog jag, Christoffer och våra vänner Stefan och Pernilla upp till Funäsdalen för att vandra. Det skulle bli min första vandringssemester. Jag köpte mig ett par ordentliga vandringskängor som skulle klara av det mesta och vi packade med både stormkök, vätskeersättning och termosar. Vi kollade ut de leder vi skulle ta och alla var i stort sett bara uppför men i olika grader. När vi väl kom fram till stugan vi skulle bo i som tillhörde Stefans släkt så packade vi i ordning våra vandringsväskor och gav oss iväg på vår första rutt. Vilka vyer, vilken natur. Det var helt magiskt.
Vi följde utmärkta leder som tog oss upp och runt bergen. Man fick nästan nypa sig i armen så vackert var det. Första dagen tog i oss igenom utan några som helst problem, även andra dagen. Vi alla njöt och hade så otroligt trevligt. Sista dagen tänkt vi ge oss på den lite mer tuffa rutten som verkligen skulle ge oss en utmaning. Jag hade fortfarande lite problem med flåset efter covid även fast det hade gått flera månader. När vi nu hade gått uppför i lutning i flera timmar kändes det till slut som att det var det absolut sista vi skulle genomföra tillsammans.
Det var riktigt kämpigt och det var nästan nära till några tårar då jag mest blev förbannad på att den där dumma sjukdomen skulle påverka en så pass mycket konditionsmässigt. När vi väl sen efter en hel del kämpande nådde målet så satte vi oss ner och bara blickade ut. Alltså Sverige, wow vilken fantastisk natur vi har. Vi alla blev nästan lite sentimentala där vi beskådade det vackra landskapet vi hade framför oss. Vår eminente kock Christoffer kokade ihop en renskavsgryta i stormköket och det är den absolut bästa måltiden jag blivit bjuden på. Ingen Michelinrestaurang i världen hade kunnat leverera en sådan upplevelse som vi fick där och då på toppen av berget.
Maten, utsikten och känslan i kroppen var oslagbar trots lite blod, svett och tårar. När jag och Christoffer är ute och reser så ger vi oss gärna ut på lite vandringar eller längre promenader. Man ser och upptäcker så mycket mer då. Över midsommar var vi i Spanien och sista dagen fick vi för oss att bara ta en liten kort promenad längs havet, så vi var absolut inte lika bra utrustade som under vandringen i Funäsdalen. Nej, här hade jag badtofflor och en lättare strandklänning. Vi gick och gick och till slut hade vi gått så långt att vi insåg att för att komma hem så måste vi vända då civilisationen tog slut. Christoffer hade vanliga gympaskor och jag kämpade på i mina badtofflor.
Där och då kände jag inte så mycket då även denna utsikt över havet var slående vacker och tog bort eventuell smärta i fötterna. Men när vi 1,7 mil senare kom hem så kan man säga att mina fötter såg mer eller mindre ut som en misär. Blodiga sår på varenda tå och totalt uppbrända trampdynor. Aj! Tanken var ju inte att det skulle bli så långt men när man väl är igång med att gå så är det svårt att hejda sig.
Det var dock tur att detta var sista dagen då badning i saltvatten blev en riktigt smärtsam upplevelse. Köpte upp halva apotekets sårsalvor och har nu några veckor senare fått tillbaka huden till det hyfsat normala. Alldeles strax ska jag stänga ner datorn, knyta på mig mina välanvända och fotriktiga promenadskor och ge mig ut på dagens runda. I dag är vyn nyskördade fält och härliga kohagar och det mina vänner är minsann inte så fel det heller.
Hiss: Vandringsleder, finns något för alla.
Diss: Hälsprickor, svårläkta och irriterande