Ett enda klubbslag splittrade trillingarna Britta Eskilsson, Siv Olofsson och Vivan Karlsson ifrån varandra för mer än 80 år sedan.
I dag är de en för alla, alla för en.
– Vi blir aldrig osams och det är så roligt att vi har varandra, säger Vivan Karlsson, en av trillingsystrarna.
Det är mitt i sommaren och solen skiner. Det skrattas, det talas om minnen och om barn och barnbarn. Trillingarna Britta Eskilsson, Siv Olofsson och Vivan Karlsson träffas hemma hos Vivan, på en gård i Gullspång. I vardagsrummet har det dukats fram med kaffe och fem sorters kakor.
Det är inte bara att de är trillingar som gör dem extra intressanta, utan vad som hände för mer än 80 år sedan, då deras storlek som nyfödda spelade stor roll för hur deras framtid skulle komma att se ut.
En kall januaridag 1939
I ett litet torp utan vare sig vatten eller el, på ett rum och kök, i Norra Kedum strax utanför Lidköping bodde under 30-talet Elsa och Adolf Karlsson, tillsammans med deras tre söner Börje, Göran och Hans.
Ett fjärde barn var på väg till familjen och en kall januaridag 1939, närmare bestämt i kökssoffan, föder Elsa Karlsson tre flickor: Britta, Siv och Vivan. Fröken Johansson och en granne, Rut, var med och assisterade.
– Att det blev trillingar kom som en chock, mamma visste inte heller att det skulle bli tre, säger Britta Eskilsson och fortsätter:
– Siv föddes först, sedan kom jag, och jag var lite intrasslad för det tog tid för mig och sedan hade barnmorskan sagt till mamma: ”Nu blir det nog ett barn till och då lever nog inte det. Men då ska du inte vara ledsen för du har ju redan fött två”. Då var det Vivan som kom och hon var störst.
Nöddop
Eftersom Britta endast vägde 1,6 kilo, befarade man att hon inte skulle överleva. Ett nöddop var därför tvunget att äga rum senare på kvällen. De tre äldre bröderna som då var mellan 5 och 11 år fick i uppdrag att skotta snö för att göra vägen mer lättillgänglig för prästen.
– Men prästen for först i diket, och sedan slog han huvudet i dörrposten, skrattar Britta Eskilsson som har fått händelsen återberättad för sig många gånger av både bröder och av sin mamma och pappa.
Några dagar senare uppmärksammades händelsen för Nya Lidköpings-Tidningens läsare och beskrevs som en sensation.
Det var som en saga; modern och de tre små flickorna klarade sig allihopa. Men lyckan skulle bli kortvarig. Hemmet var fattigt och familjen gick redan på en mindre summa bidrag.
Elsas stora livssorg
Med ett enda klubbslag beslutade en lokalpolitiker att familjen var för fattig för att kunna försörja alla tre. Ett fastställande som blev mamma Elsas stora sorg i resten av hennes liv. Hon tvingades lämna bort två av sina tre flickor.
– Mamma mådde aldrig bra efter det. Det gick inte en dag utan att mamma tänkte eller pratade om sina flickor som hon tvingades lämna bort. Hon var fattig så hon kände nog att hon inte var nånting värd, berättar Britta Eskilsson med gråten i halsen.
Samtidigt förstår hon att det kanske var den enda utvägen när familjens ekonomiska situation var som den var.
Barnhem i Skara
Eftersom Britta var minst fick hon bo kvar på torpet med sina äldre bröder och sin mamma och pappa. Siv och Vivan däremot hamnade på ett fosterhem i Skara. Efter två och ett halvt år på barnhemmet adopterade paret Frida, 47, och Richard Nilsson, 52, de båda föräldralösa flickorna.
Paret bodde i Sjöbråten en bit utanför Töreboda, där Siv och Vivan växte upp tillsammans.
– De blev ju vår mamma och pappa då, säger Siv Olofsson.
– Jag minns att de först ville ha en pojk, men sedan när de fick se oss två, och när vi sprang för att krama dem, fastnade de för oss, berättar Vivan Karlsson som minns att trösklarna hemma hos paret Nilsson var höga och svåra att ta sig över när de var i treårsåldern.
De beskriver sina nya föräldrar som beskyddande och att det var mamma Frida som var den stränga av dem.
– Hon kunde låta lite väl sträng på rösten många gånger, men hon ville bara väl. Hon var snäll också. Det var bara ordning och reda, säger Siv och fortsätter:
– En gång hade jag väl gjort något dumt så att mamma blev arg på mig. Då sa jag att jag hellre ville bo i Kedum. Då kom hon och omfamnade mig och gav mig en kram.
Dock kunde Vivan ibland känna att modern var extra sträng mot henne.
Första gången de sågs
Alla tre fick tidigt veta att de var trillingar. Första gången de träffades var i Norra Kedum när de var åtta år gamla. Siv minns att de plockade krusbär och att hon var nervös över att träffa Britta och hennes bröder.
Men det var först efter att Elsa gick bort 1967 som kontakten mellan dem började att växa, och efter Fridas bortgång 1979 har det känts mer självklart för dem.
En gång på 80-talet var systrarna på dans tillsammans.
– Då var det en som bjöd upp mig som sa ”Jag får tacka senast för kaffet” då sa jag att du har nog inget kaffe fått utav mig. Då tog han fel på mig och Vivan, skrattar Britta Eskilsson och ställer ned kaffekoppen på bordet.
– Det var nog bra att vi inte växte upp ihop alla tre för då hade vi väl slagits om killarna, skämtar hon.
Lika till sinne och utseende
Vivan och Britta är enäggstvillingar, och ser inte bara lika ut, utan oberoende av varandra har de köpt samma hyllpapper och samma karott.
– Det är rätt knepigt och roligt tycker jag, säger Britta med ett stort leende och av en tillfällighet är det Vivan och Britta som har mönstrad blus på sig medan Siv har valt helfärgat.
Med kärleken var det inga bekymmer, trillingarna hittade varsin lantbrukare som de delade livet med. Vid fikabordet när de talar om minnen kommer ofta deras makar och bröder på tal som påhittiga, skämtsamma och som omhändertagande. De lämnade jordelivet för några år sedan.
Numera bor Britta i Lidköping, Siv i Hova och Vivan i Gullspång, men systrarna hörs minst en gång i veckan på telefon, och med jämna mellanrum ses de.
Hur har splittringen av er när ni var små påverkat er?
– Inte så värst mycket tycker jag. Jag tänker mest på mamma som var tvungen och lämna ifrån sig två av sina barn, det måste ha varit hemskt, säger Britta Eskilsson.
– Det har gått bra för oss. Det var tur att de inte särade på mig och Vivan när vi var på barnhemmet. Vi har alltid haft varandra, svarar Siv och Vivan fortsätter:
– Vi trillingar blir aldrig osams och det är så roligt att vi har varandra.