För fyra år sedan fick hon en remiss till en specialistläkare i Skövde, för sitt onda knä. Efter det har hon blivit kallad till operation två gånger, operationer som ställts in med kort varsel.
Fortfarande har Maj-Britt, 71, inte fått någon hjälp. Hon lider av ständig värk och kan inte röra sig i livet som hon önskar.
– Tänk att bara få ta en lång promenad, säger hon.
Maj-Britt Stenberg tar emot i sitt lantliga hus i utkanten av Undenäs i Karlsborgs kommun. Här bor hon tillsammans med sin man och två hundar. Sonen bor i huset intill.
Men Maj-Britt kan just nu inte leva det liv hon vill på grund av svår värk i ena knät.
– Det gör vidrigt ont hela tiden, säger hon och försöker med hjälp av krycka resa sig från köksstolen för att sätta på lite kaffe.
Det går, men när hon väl rätat på det onda knäet så är hon instabil och är rädd för att ramla.
– Det är livsfarligt att gå på toaletten på natten. Jag är stel och ostadig och är hela tiden rädd att jag ska ramla. Jag gjorde det en gång och slog huvudet i tvättmaskinen, berättar hon.
Tidigare opererad
Maj-Britt har redan varit med om en knäoperation, för 11-12 år sedan, det var en lyckad operation då hon fick tillbaka mycket av den tidigare rörligheten i sitt högra ben, även om hon nu känner att det knät åter börjar bli slitet.
För fyra år sedan när Maj-Britt var 67 år, fick hon så ont i sitt vänstra knä att hon anade att operation var enda utvägen även för det knät. Hon träffade en läkare på vårdcentralen i Töreboda, som tyckte att hon skulle banta först, men som höll med om att hon behövde en operation och hon fick ändå en remiss till specialistvården i Skövde.
– Även i Skövde tyckte de att jag behövde en operation. Men först ville även de att jag skulle banta, suckar hon.
Att sucken kommer beror på att det är det första alla i vården säger till henne, att hon måste banta.
– Jag har försökt att banta så många gånger, och jag äter inte längre något socker eller annat onyttigt, men det är så här jag är.
Inte tagen på allvar
Det värsta tycker hon är att inte blir tagen på allvar när hon klagar över smärtan i sitt knä.
– De betraktar mig inte som en intelligent människa. Jag är bara en gammal överviktig kvinna och tydligen inte värd en operation. De föregår mig hela tiden.
Maj-Britt ser uppriktigt ledsen ut. Men hon säger också att hon är arg.
– Och jag brukar bli både arg och ledsen när jag pratar med dem i telefon, säger hon och syftar på alla samtal hon haft med sjukhuset.
Men efter två år fick hon i alla fall en kallelse till operation på Skaraborgs sjukhus i Lidköping. Året var 2020. Äntligen skulle hon få en ny knäledsprotes. Hon skrevs in, fick åka hem och invänta en exakt operationstid.
Då hände det som omkullkastade alltihop. De ringde från sjukhuset och sa att operationen hade ställts in eftersom det var någon med större behov som behövde opereras.
Det skulle dröja nästan ett och ett halvt år innan hon fick nästa kallelse till operation. Det var i april i år.
– Jag blev inskriven då också, men skulle vänta några dagar precis som förra gången. Alla förberedelser med sjukgymnast och så vidare var klara. Men så ringde de och sa att en annan person som var mer prioriterad måste gå före. De sa att de prioriterar de sängbundna, de som inte kan sova på nätterna och behöver morfin för sin värk. Det hjälper inte att vara först i kön.
Nu vet hon inte när hon får en ny tid, och ska hon då våga hoppas på en operation?
Sökte sig vidare
Efter det första besöket 2018, fick hon veta att Carlanderska sjukhuset i Göteborg kunde göra den här typen av ledplastikoperationer.
– Jag vet ju om vårdgarantin, men det var ingen på Skaraborgs sjukhus som informerade mig om att jag kunde söka någon annanstans. Det fick jag ta reda på själv. Jag tänker på alla andra som inte orkar söka vidare, och inte vet om vart de ska vända sig, säger Maj-Britt.
Hon sökte uppgifter på nätet och fick veta att hon kunde vända sig till sjukhuset Carlanderska i Göteborg som drivs av en stiftelse med Göteborgs stad som huvudman. Ett sjukhus som Västra Götalandsregionen har avtal med.
– Jag tog kontakt med Carlanderska och fick kallelse till undersökning och åkte dit. Men då visade det sig att de inte kunde göra operationen eftersom de behövde söva ner mig. Sövning är farlig om man har övervikt.
Hon bad då istället att de bara skulle bedöva hennes nedre kropp, alltså en ryggmärgsbedövning, som är en av metoderna vid operationerna i Lidköping.
– Men de hänvisade till att de inte hade resurser för att göra det, så det blev ingen operation där heller.
När operationen i Lidköping blev inställd för andra gången började hon åter söka på nätet, ifall det fanns ytterligare alternativ och har nu förstått att det finns möjligheter hos det privata vårdbolaget Capio i Halland. Men då måste Skaraborgs sjukhus säga ja till det alternativet och skicka remissen dit.
Maj-Britt hoppas nu att kunna få en ny knäled I Halland istället, hos en vårdgivare med kortare väntetid.
Längtar efter frihet
Hon längtar efter ett liv där hon kan röra sig fritt, att åter ta långa promenader.
– Jag vill fortfarande vara med i en teaterensemble, säger hon och berättar om sitt stora engagemang inom teatern och kulturen.
Maj-Britt jobbade tidigare på biblioteket i Mariestad, men blev friställd i samband med en omorganisation för ett antal år sedan. Sedan dess har hon bland annat jobbat med teater.
”Besvärlig patient”
Vi ska gå utomhus och ta några bilder. Hon har en stentrappa som hon ska ta sig ner för vilket inte är enkelt med ett knä som inte vill vara med. Hon håller hårt i räcket och tar sig sakta trappsteg för trappsteg.
– Jag betraktas som en besvärlig patient. De pratar bara om vikten hela tiden, och jag blir deprimerad över att ingen lyssnar på mig. Men jag känner mig inte gammal.
– Det är bra att ni skriver om detta. Jag tänker på alla som inte har lika lätt att veta hur de ska söka på nätet och vart de ska vända sig, säger Maj-Britt och tar några steg ut på gräsmattan och tittar på blomrabatten som hon inte orkar sköta längre.
Läs också:
Hur ska ni stoppa flykten från vården?