Sonja Leidenberger är tillbaka på högskolan i Skövde där hon gjort sina första veckor tillsammans med de nya studenterna. Efter en sommar full av resande har hon äntligen landat i sitt arbetsrum. I bagaget har hon en månadslång expedition i algbältet vid Norges kust.
Projektet som Sonja var med och skapade tillsammans med forskare och studenter från Oslos universitet var på gång redan år 2020 men på grund av pandemin fick resan skjutas upp. Norges hårda covidrestriktioner gjorde att det blev omöjligt att resa in i landet och teamet på runt tio personer har inte kunnat samlas förrän den här sommaren.
Idén till expeditionen kom från Sonja själv som sedan tidigare arbetat på många projekt kring kräftdjur. Den här gången var det spökräkan som fångade hennes uppmärksamhet eftersom det fanns så lite information om den.
– Spökräkorna lever i det marina algbältet så det var det som gällde för att samla in material, säger hon.
Många nationaliteter
Deltagarna som var både professorer, doktorander, studenter och forskningsassistenter hade många olika nationaliteter, och Sonja berättar att det lagats mat från många olika länder under resans gång. Det är kanske inte så konstigt när både Sverige, Tyskland, Irland, England, Portugal, Spanien och Norge fanns representerade.
De två första veckorna var expeditionen belägen i Bergen och den andra delen av projektet som fortsatte tre veckor senare var i Trondheim. Stor del av tiden krävdes det att de snorklade i det arktiska vattnet som kunde vara så kallt som åtta grader.
– Ja, det var väldigt kallt. Man tänker att det ser så fint ut när man kommer dit. Det har ett karibiskt utseende men så kommer man ner i vattnet och det är superkallt, säger Sonja.
Projektet är finansierat av den Norska Artsdatabanken och gick ut på att deltagarna samlade in material för att kartlägga arter i det marina algbältet.
– De vill att man kartlägger sällsynta djur eller djurgrupper som inte är så välkända. Då ber de artexperterna att gå ut och samla in dem, säger Sonja.
Viktigt i framtiden
I samband med att de samlar in djuren så tar de också DNA-prov och ger dem en speciell streckkod som kan användas i framtiden för artidentifiering. Arbetet är ett steg i att man ska skaffa sig mer kunskap om djuren och utöka museums samlingar. En digital så kallad bestämningsnyckel kommer också att publiceras fritt tillgängligt online för att även allmänheten ska kunna artbestämma i slutet av projektet. Det är enligt Sonja själv, ett otroligt viktigt arbete för framtiden.
– Om man inte vet var djuren lever så har vi ju ingen aning om vad vi måste skydda, vad det finns för arter, eller upptäcka nya arter eller arter som försvunnit, förklarar hon.