För någon vecka sedan vaknade jag på västkusten klockan fyra på morgonen. Efter att ha kramat min pojkvän hej då och promenerat till stationen klev jag på ett tidigt morgontåg. Med trött blick, smygande huvudvärk och en enorm hatkärlek för kollektivtrafik började resan hemåt.
Det var en rad dumma beslut som ledde fram till att jag tvingade mig upp innan soluppgången den där måndagsmorgonen. Väl halvsovande i ett hårt och mystiskt fläckat säte på Öresundståget mellan Halland och Västra Götaland skänkte jag dock en tanke av tacksamhet till de som gjort det möjligt att resa kollektivt.
I en tid med skenande bränslepriser, elpriser, matpriser och ja, priser överlag, så har jag nämligen lämnat bilen och lagt mitt liv i händerna på kollektivtrafiken. Okej, om man ska vara lite petig så är min röda KIA också ett vrak, men då är det ju extra tur att det finns alternativ.
Så jag använder alternativen. Jag åker Krösatåg till mammas släkt i Småland, med SJ till pappa i Skåne och Öresundståg till pojkvännen, som vi kan kalla I, i Halland. Kompisarna i Göteborg får också besök när jag kliver av Västtågen och lillebrorsan i Östergötland får stå ut med mig då och då när jag åker Mälartåg. Någonstans mitt i alltihopa blir kollektivtrafik mitt signum.
Titeln smyger sig på mig när jag minst anar det. På en släktmiddag vill min lillebror hem tidigare. Jag frågar varför han inte bara tar tåget från den närliggande stationen och bordets blickar vänds mot mig. I ett sällskap fullt av bekväma bilförare märks det att mina ord skaver. Kanske är det för att det upplevs som krångligt att förlita sig på tidtabeller och biljettsystem, eller att det värsta som finns är att råka nudda främlingen bredvid när man letar efter ett eluttag under sätet.
Nu tänker säkert du precis som jag på dina värsta upplevelser av kollektivtrafiken. Låt mig ta dig igenom mina.
Antalet tåg som jag har missat i mina dagar är få, men de som aldrig har avgått är desto fler. Jag har åkt tolv timmar nattåg i skarpt lampsken utan att sova en blund mellan Stockholm och Luleå. Jag har blivit strandad i Värnamo när jag åkte tåg en kväll för att överraska I. Efter att ha väntat en timme spenderade jag ytterligare tre timmar på en ersättningsbuss och kom fram mitt i natten när han redan somnat. Resenärer som jag har suttit bredvid har druckit sig berusade, pratat om att de köpt knark eller raggat på mig. Jag har också tvingats lyssna till diverse fotbollsmatcher, hårdrockslåtar och videosamtal när någon i ett närliggande säte inte brytt sig om att koppla in hörlurar till sin telefon.
Trots det fortsätter jag att åka kollektivt. Kanske mest för att jag vill att det ska bli bättre. Jag vill att de som planerar turerna ska sätta in fler tåg på fler sträckor och sänka priserna för biljetter. Utan efterfrågan intalar jag mig själv att det aldrig kommer att bli av.
Samma dag som släktmiddagen åker jag och I för ovanlighetens skull med bil hem till mig. Själv delar han inte samma kärlek för kollektivtrafik som jag gör, inte än åtminstone, och väl hemma i Skövde börjar vår distans-procedur om igen. Man ska sova, vakna och åka tidigt – allt i vad som känns som en alldeles för snabb takt.
Till sist står jag där själv en morgon. Solen har precis gått upp över Norrmalm när I stänger bildörren och motorljudet försvinner bort bakom hörnet. Tänk ändå att vi kan ta oss till varandra så lätt, tänker jag, innan jag funderar på om jag ska övertyga honom att ta tåget nästa gång.
Hiss: Tågtrafik som fungerar
Diss: Att säga hej då