KRÖNIKA: Öka tillgängligheten till den viktiga beslutsfattaren

En resa till Bryssel tar inte så värst lång tid. Du hoppar på ett flyg och landar på Zaventems flygplats knappt två timmar senare.

Men rent avståndsmässigt känns resan längre än så.

Jag har blivit utvald till en pressresa till Bryssel, den europeiska politikens epicentrum, som sträcker sig över tre dagar. Det är jag, tillsammans med andra svenska journalister, och våra dito från Finland.

Anledningen till pressresans existens är att Sverige blir ordförandeland i Europeiska unionens råd, ministerrådet, med start efter årsskiftet. Vi tar alltså ordförandeklubban i en av världens mäktigaste organisationer. Sverige kommer att leda tusentals möten, och utöver våra ministrars idoga arbete, kommer över 200 extra tjänstepersoner att ansluta och driva arbetet framåt.

Det är ett politiskt maskineri utan dess like. Och nu blir Sverige körkarl, maskinist och färdledare. Det sägs att över hälften av besluten som tas i kommunfullmäktige, grundas i beslut som arbetats fram i Bryssel och Strasbourg. Nu diskuteras körkortsregler för A-traktorer, och det kan bli förändringar på den fronten över hela unionen.

Trots att Sverige säger annorlunda.

Tillgängligheten?

A-traktorfrågan till trots, det finns två andra stora frågor på den politiska agendan just nu. Föga förvånande, det är kriget i Ukraina och klimatkrisen. Även om många av de vi mötte sa väldigt intressanta saker, om såväl Putin som skillnaden mellan olika flyktingar, finns det vissa problem.

Väl på plats talar presspersonerna om vikten av att vi journalister rapporterar och skriver om händelserna i Bryssel. Ett underbevakat ämne sett till dess nationella relevans, absolut. Men samtidigt finns en viss dissonans i att majoriteten av alla personer vi möter talar ”off the record” och att vi inte får skriva om något av det som sägs.

Det är outgrundligt svårt att rapportera om något man inte får skriva om.

Här ska vi skänka en stor eloge till vår trevliga skaraborgska representant, Carina Ohlsson, som pressade in en intervju i sitt späckade schema.

Å andra sidan – när några av oss journalister sammanfattar resan på tåget till flygplatsen, landar vi i samma slutsats. Arbetet som sker i EU har större betydelse, och komplexitet, än vad många av oss både trodde och visste. Vi har lärt oss mycket om hur processen fungerar, men kanske har vi blott bara öppnat dörren till ett av världens största politiska organ.

På vägen hem känns restiden något kortare. Men än finns kanske ingen fullt friktionsfri resväg, fint asfalterad för oss svenskar att förstå arbetet till fullo.

Kanske kan ordförandeskapet bidra till ökad kännedom och kunskap, men då måste vi alla våga, orka och aktivt lyssna och engagera oss. Bara för att medierna rapporterar om EU, betyder inte det att den svenska befolkningen läser om det. Vi behöver sätta det i rätt kontext, och vi måste ta del av det.

Vi journalister behöver aktivt följa debatten och beslutsfattandet, och våga bemöta våra lokala politiker med internationella frågor.