De saknar grundläggande rättigheter som tillgång till utbildning och skydd och betecknas som ”tillfälligt fördrivna individer”. Miljontals syriska flyktingar uppehåller sig i Libanon – varav många är barn – och de saknar möjlighet att söka asyl då landet inte skrivit under FN:s flyktingkonvention.
SLA har besökt flyktinglägren i den vackra Bekaa-dalen.
Antalet människor på flykt i Libanon, som kan liknas vid Skåne till storleken, beräknas vara mellan 1,5 och två miljoner, vilket utgör mer en fjärdedel av den totala befolkningen på drygt sex miljoner. Närmare 330 000 av dessa bor nere i en bördig dal i öst, där de tvingas konkurrera om platsen med landets många vingårdar. När SLA kommer dit för att rapportera om förhållandena i den flyktingtäta Bekaa-regionen i närheten av den syriska gränsen är det en tidig oktobermorgon, och solen har just börjat leta sig upp över de omgivande bergstopparna.
Kontrasterna är påtagliga och det är nog få ställen där samhällsklyftorna blir så märkbara som här; på ena sidan vägen ligger vad som närmast skulle kunna beskrivas som ett palats, med vackert detaljerade pelare som stöttar upp tak och massiva väggar av putsad sten. På andra sidan ett tjugotal tält av presenning, tätt intill varandra. Taken pryds av bildäck, som ska förhindra att hela boningen blåser av ställningen när dalens vindar hugger i. På båda sidor om vägen leker glada barn i klungor, hälften har rena kläder och hela skor, hälften har det inte. Men det är inte bara landets flyktingar som kämpar för att ha råd med basala förnödenheter.
Till följd av den ekonomiska krisen, som förvärrades efter explosionerna i Beiruts hamn i augusti 2020 och flera års pandemi, har de som tidigare tillhörde medelklassen nu svårt att försörja sig. Det libanesiska pundet har tappat närmare 97 procent i värde, och enligt dagens beräkningar lever åtta av tio libaneser under fattigdomsgränsen. Landets kapacitet är pressad till maxgränsen, desperationen växer och den avgörande frågan kvarstår; vem bär ansvaret för barnen i en av vår tids största flyktingkriser?
“Situationen är katastrofal”
När SLA får kontakt med UNHCR:s presstalesperson Elisabeth Haslund berättar hon att de till följd av ett beslut från den libanesiska staten har tvingats sluta föra statistik över antalet syrier som uppehåller sig i Libanon, men att de fortsatt finns på plats för att tillsammans med andra lokala aktörer ge skydd, utbildning och stöd till de mest utsatta i ett av världens flyktingtätaste områden; Bekaa-dalen.
– Situationen i landet är katastrofal. Omkring 99 procent av familjerna på flykt hotas av undernäring, och under läsåret 2021-2022 stod en klar majoritet av barnen utan skolgång. Exilen från Syrien har pågått i tolv år nu, vilket innebär att många har levt hela sina liv på flykt och inte känner till något annat. Om dessa barn fortsätter att försummas riskerar vi att en hel generation går förlorad, säger hon.
Just nu pågår ett intensivt arbete för att säkerställa att familjerna på flykt har nog med kläder, filtar och andra förnödenheter för att klara sig inför de kommande vintermånaderna, då temperaturerna i dalen regelbundet faller under nollan.
– Många har uppfattningen att bara för att det är Mellanöstern så är det varmt året runt, men så är inte fallet. I Bekaa-dalen förekommer både minusgrader och snöstormar, och familjer som knappt har råd med mat får kämpa oerhört i dessa tider.
Stort utanförskap
Eftersom Libanon inte har skrivit under FN:s flyktingkonvention saknas möjligheten att söka asyl och därmed på sikt bli en del av det libanesiska samhället. Den lokala hjälporganisationen Salam LADC erbjuder gratis undervisning, grundläggande psykosocialt stöd och andra hjälpinsatser för människor i nöd. De finns på plats i Bekaa-dalen sedan 2016 och agerar som en brygga mellan lokalbefolkning och flyktingar, i ett försök att minska den omfattande segregationen och bidra till en fredlig dialog.
– Relationen mellan de syriska flyktingarna och lokalbefolkningen är idag mycket ansträngd, och flera undersökningar visar på att spänningarna ökar. Problemet är extra utbrett i Bekaa-regionen, där andelen flyktingar per capita är som högst i hela landet, berättar Alice Baker, som har ett övergripande ansvar för organisationens arbete, när vi möts på deras utbildningscenter i det lilla samhället Saadnayel.
Byggnaden vi befinner oss i rymmer totalt sex klassrum som dagligen nyttjas till allt från undervisning i skolämnen till workshops om olika typer av våld. För tillfället har organisationen ett tjugotal barnfokuserade projekt igång på centret, samt något de kallar för “bussprojektet” – ett klassrum på hjul som tar sig ut till de mer avlägsna lägren, där barnen annars stått helt utan utbildning.
Ökad medvetenhet
Aya Rdeini studerar psykologi på universitetet, och leder bussprojektet sedan 2016. Hon varvar lektioner i läs- och skrivkunnighet med interaktiva föreläsningar som berör jämställdhet och våld.
– Kunskapen kring våld och sexuella övergrepp är liten, och utsattheten är stor. Det är viktigt att barnen får en medvetenhet och lär sig att känna igen olika typer av våld, såväl psykiskt som fysiskt, och att skapa ett tryggt rum där de får öppna upp sig om sina erfarenheter, säger hon och fortsätter:
– Det är ett sätt att bryta en ond cirkel; ett barn som växer upp i en våldsam miljö riskerar att föra över det på sina egna barn i framtiden. Det är svårt att uppfostra ett barn med tålamod, kärlek och medkänsla när man själv inte fick det som liten. Det är allas ansvar nu att försöka hjälpa de här barnen på de sätt vi kan, det är ju de som är vår framtid, avslutar hon.