Johanna Beijbom: Borde jag ha skrivkramp?

Krönikor
PUBLICERAD:
Här om dagen satt jag och kollade igenom min dator för att rensa bort lite gammalt som följt med från mina föregående datorer. Herregud säger jag bara, det blir en hel del saker som i onödan tar plats. Bilder framförallt, det är ju helt galet att man ens har fotat så mycket genom åren.

Jag har jättesvårt för att göra mig av med gamla bilder, men om man har runt sju foton av exakt samma motiv så kanske det är rätt lugnt att ta bort fem-sex stycken av dem, eller? När jag satt där och rensade så kom jag in på min mapp med alla krönikor som skrivits till tidningen. Där fastnade jag en stund kan jag säga, så otroligt roligt att gå tillbaka och läsa. Det som fick mig att stanna upp och verkligen nästan smälla av var att jag insåg att jag har skrivit i hela nio år så nästa år firar jag alltså tio år som krönikör. Är inte det helt galet?

För det första, hur kan tiden gå så himla fort och för det andra hur har jag ens haft så mycket att skriva om? Men jag hittade i alla fall min allra första krönika som var rätt rolig. Här kommer ett litet urklipp ur den texten.

Jag satt ute i trädgården i en solstol och försökte inbilla mig att ”det är tillräckligt varmt för bikini”. Även fast hela kroppen var täckt med gåshud och så fort en liten vindpust kom så spände jag varenda muskel i kroppen för att försöka hålla värmen. Mitt i denna underbara och härliga stund plingade det till i min mobil och ett nytt mejl hade ramlat in, rubriken löd ”Skrivsugen?”. Avsändaren var Niclas Lindstrand på SLA. Jag skummade snabbt igenom mejlet och plötsligt knöt det sig i magen, jag hade fått förfrågan om att bli krönikör för tidningen. Va? Jag?!

Jag har aldrig skrivit en krönika, jag vet knappt vad det är. Eller jo, det vet jag nog, man skriver väl om alla tankar som finns i ens huvud. Hmm, stackars Niclas, vet han vad han har gett sig in på? Vet han hur mycket tankar som finns i mitt huvud! Han frågade om det lät intressant, vilket det självklart gjorde samtidigt som jag fortfarande tyckte att det hela lät lite läskigt. ”Folk kommer verkligen läsa det du skriver Johanna, folk kommer tycka och tänka, du kommer få skrivtorka och inte hinna lämna in krönikan i tid”.

Gaahh, med dessa tankar fick jag lite ångest, men såg mig ändå svara att jag tackade ja till det hedersamma uppdraget. Tänk vilken tur att jag tog modet till mig och kastade mig ut i en värld som jag aldrig tidigare varit i. Och den där sista meningen är verkligen helt sann, ibland får man skrivtorka men oftast så räcker det med att jag sitter en stund och funderar över livet så smattrar snart fingrarna emot tangenterna. Jag har en lång lista i mina anteckningar där jag skriver ner lite tankar som kan komma till mig som sedan kan ge mig en helt ny text som ni då får ta del av.

Jag bestämde mig rätt tidigt för att om jag ska skriva så måste det vara precis som att jag sitter och pratar med mina bästa vänner vilket också ibland kan bli rätt filterlöst. Det Niclas också skrev i mejlet för nio år sedan var att folk verkligen kommer att läsa det du skriver och tycka och tänka. Jag har många gånger blottat mina känslor totalt men det är så det måste få bli om jag ska göra detta med er. Detta fungerar ju i stort sätt som en dagbok för mig men som till skillnad från en helt vanlig dagbok som man ofta har ett hänglås på och gömmer under sängen så att ingen i hela världen kan få ta del av innehållet så lägger jag ut mina skriva texter i dagens tidning som sedan kan delas med hela Skaraborg.

Vissa gånger har man nästan blundat och tryckt på skicka knappen men jag har aldrig någonsin ångrat en enda text som ni har fått läsa för så mycket som ni har gett tillbaka hade jag aldrig någonsin kunnat drömma om. Ni kan komma fram i matbutiken, på gymmet, på promenaden, efter en spelning eller ploppa upp i min mejlbox med fina och värmande kommentarer. Vi kan ofta också skratta tillsammans åt något som jag skrivit som kan ha en stor igenkänningsfaktor.

För någon vecka sedan skrev jag om mina stora bekymmer att hitta bra strumpor som sitter kvar på foten och som inte går sönder efter bara en dag, redan på eftermiddagen började det ramla in tips på olika modeller på strumpor på mina sociala kanaler. Så nu har jag investerat i ett helt nytt strumpförråd tack vare er. Jag har fått varma kramar och hälsningar när jag berättat för er om när mina gamla gått bort eller som i somras då vår älskade lille katt fick somna in. Ni ger så otroligt mycket ska ni veta så i den här takten och med den energin man får tillbaka så lär det nog bli minst nio år till ihop, haha! Men min stora fundering just nu är, hur ska vi fira jubileet nästa år?


Hiss: När man vågar göra något som låter helt galet läskigt.

Diss: När man inser att krönikan måste kortas ner då den säkert hade kunnat täcka hela två sidor.