Bästa sättet att lära känna nya städer

Publicerad:
Vy ifrån Petjerskaklostret i Ukrainas huvudstad Kiev med det resliga Moderlandsmonumentet till höger. Foto: Linus Hellman

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Om man verkligen vill lära känna en stad på riktigt ska man se till att promenera längs gator och torg. Det har jag tagit fasta på genom åren när en ny stad har korsat mina vägar. Jag flanerar både långt och länge när jag bevistar nya platser. Det ger mig ett tidigt överläge gentemot en förespeglad verklighet som ofta tenderar att vilja tränga sig på.

Det är som Abe Rosenthal, den legendariske chefredaktören på New York Times, en gång i tiden ska ha sagt till sina reportrar när han sände ut dem i världen: När du kommer till en helt ny plats så ta dig ut på staden och skaffa dig en bild av den. Dina ögon är som bäst den första halvtimmen. Därefter ser du bara vad alla andra ser.

Om just detta läser jag i journalisten och författaren Staffan Heimerson senaste bok ”Jag tog taxi till kriget”. Det är en intressant skildring av olika krig och om Heimersons upplevelser som korrespondent i olika delar av världen genom sin långa yrkeskarriär. Han skriver personligt och med inlevelse och han varvar humor och allvar när han skildrar krigszonerna.

Inga jämförelser i övrigt men jag tycker att det ligger mycket i Abe Rosenthals ord när det kommer till mötet med nya städer. Det finns inget som går upp emot de intryck som man får under den första tiden i en ny stad. De definierar oftast ens uppfattning av staden för lång tid framöver.

Jag läser mycket om Vladimirs Putins orättfärdiga krig mot Ukraina. Det är svårt att inte göra det i den stora och breda nyhetsrapporteringen. Kriget berör och väcker känslor. Det finns tyvärr inget som heller tyder på att det kommer att ta slut i närtid.

Det kryllar av ortodoxa kyrkor med alla sina guldkupoler i Kiev.
Det kryllar av ortodoxa kyrkor med alla sina guldkupoler i Kiev. Foto: Linus Hellman

Jag återkommer emellanåt i mina tankar till mitt besök i Ukrainas huvudstad Kiev i november 2019.

Det var innan coronapandemin ens var ett begrepp och två år innan den ryske presidenten fattade sitt ödesdigra beslut om att inleda en fullskalig invasion av landet. Jag har tidigare skrivit om mitt första möte med Kiev i den här spalten.

Det var en annorlunda upplevelse. Det var de facto mitt första möte med ett land i öst även om Kiev i realiteten är och förblir att betrakta som vilken huvudstad som helst i Östeuropa.

Utsikt ifrån taket på det gamla presidentpalatset i Rumäniens huvudstad Bukarest utöver den breda boulevarden mitt i staden.
Utsikt ifrån taket på det gamla presidentpalatset i Rumäniens huvudstad Bukarest utöver den breda boulevarden mitt i staden. Foto: Linus Hellman

Jag hade trots allt tidigare varit i städer i öst såsom Bukarest och Belgrad med allt vad det innebär innan Kiev öppnade sina portar för mig.

I Kiev möter öst och väst varandra. Det är precis tvärtemot som i den där gamla dikten av Rudyard Kipling. Här möts gammalt och nytt och öst och väst blandas.

Jag flanerade både länge och långt under mina dagar i Kiev. När man då spankulerade i Kiev var det svårt att förstå att det faktiskt pågick ett krig i landets östra delar vid det tillfället.

Petjerskaklostret mitt i centrala Kiev.
Petjerskaklostret mitt i centrala Kiev. Foto: Linus Hellman

Putins illegala annektering av Krimhalvön inträffade ju trots allt redan 2014. I huvudstaden fortskred tillvaron som vanligt vid denna tidpunkt. Detta var två år innan flyglarmen hade blivit vanliga och den vackra tunnelbanan hade förvandlats till skyddsrum för befolkningen ifrån de ryska bomberna.

Den 24 februari 2022 är och förblir ett datum som har förändrat Europa och världen i grunden. Den europeiska freds- och säkerhetsordningen har raserats. Vi befinner oss just nu mitt i ett krig i Europa som vi ännu inte ser slutet på.

Nog om kriget i Ukraina för den här gången. Den här krönikan var inte tänkt att handla om det även om det är svårt att förbise krigets realiteter i dessa oroliga och osäkra tider.

Duomo di Milano i den italienska storstaden Milano.
Duomo di Milano i den italienska storstaden Milano. Foto: Linus Hellman

Tillbaka till städer och promenader som jag berörde initialt. Det finns städer där mina fotsulor har fått arbeta mer än normalt. Förra sommaren spenderade jag ett antal veckor söderut på kontinenten. Då vandrade jag omkring i flera för mig helt nya städer.

Den europeiska stad där jag har flanerat längst är tveklöst Milano. Den italienska storstaden i norra delen av landet tog emot i augusti förra året. Det kändes som att man gick runt i cirklar även om man just där och då endast såg långa och breda boulevarder framför sig. Det var närmast motsägelsefullt.

Ju fler steg man tycktes ta desto längre tycktes avståndet vara till destinationen när man med jämna mellanrum tjuvkikade i mobiltelefonen för att försäkra sig om att man faktiskt var på våg åt rätt håll.

Det blev drygt sju mil marscherat i Milano under de två dagarna men trots det fick jag aldrig något grepp om storstaden i norra Italien. Det motsäger tesen om att man ska promenera långa sträckor för att förstå nya städer.

Vy över hamnen i Marseille.
Vy över hamnen i Marseille. Foto: Linus Hellman

Men det finns givetvis undantag. Några av förra årets nya bekantskaper för mig såsom Tirana och Marseille gav mig en större förståelse efter att ha tillryggalagt längre sträckor.

Sedan ska jag inte sticka under stol med att fågelperspektivet också har något. Jag har alltid haft en fäbless för höga byggnader.

Det har många gånger lett mig till svårslagna vyer och en överblick som gett nya perspektiv på saker och ting.

Artikeltaggar

Nöje/Kultur

Läs vidare