I takt med att Sverige bit för bit gör upp med den generösa migrationspolitiken är det naturligt att politikens aktörer kommer försöka lägga skulden för problemen på sina politiska motståndare.
LO-ekonomen Torbjörn Hållö menade nyligen i en gästkolumn i GP (22/5) att Sveriges generösa migrationspolitik inte hade kunnat genomföras om det inte varit på grund av en aktiv kampanj från näringslivet och liberala aktörer. Hållö hävdar att näringslivet ämnade använda invandrare som bräckjärn mot facken och den sammanhållna lönebildningen.
Hållö har delvis rätt men rör ihop begreppen. Det är sant att liberaler arbetat för en generös invandring. Problemet här är att de för att klara detta argumenterat för det sociala skyddsnätens avskaffande, vilket aldrig kom att ske. Det är också sant att näringslivet har ett intresse i en fungerande och i viss mån generös invandring. I alla fall så länge det rör sig om arbetskraftsinvandring och invandring av människor som kan och vill sättas i arbete.
Näringslivet är långt ifrån det enda att propagera för en generös invandring, och det är inte heller näringslivets modell som användes under åren då Sverige tog emot flest flyktingar.
Näringslivet har framförallt agerat för en omfattande arbetskraftsinvandring, vilket är något helt annat än ett mycket långtgående flyktingmottagande. Även om man i Sverige försökt sudda ut gränserna med så kallade spårbyten i asylärenden. Fokus har varit att råda bot på näringslivets personalbrist genom att underlätta för utländsk rekrytering. Därför är det inte logiskt att skylla dagens situation på näringslivet.
Faktum är att många av de flyktingar som kommit till Sverige har väldigt svårt att hitta en anställning, till den grad att det uppstått en etnifierad arbetslöshet i landet. Det kan exempelvis bero på bristande språkkunskaper, en undermålig utbildning eller utebliven integration. Men alldeles oavsett har nettoeffekten inte varit positiv för landets företagare, som nu behöver betala högre skatter för att uppehålla den välfärdsstat som allt fler tar del av utan att kunna bidra något själva. Således ett liberalt dubbelfel.
Det är därför tydligt att även om aktörer till mitten och höger också argumenterat för en generös migrationspolitik är det vänsterns politik som faktiskt förts. Den var från början humanistisk, och även om man säkerligen hoppats på att migrationen också skulle innebära en investering för framtiden så har det aldrig varit huvudmålet. Migrationspolitiken har också tvingat fram en kraftig expansion av bidragspolitiken, snarare än att ha vitaliserat arbetsmarknaden, vilket även det talar för att det är just vänstern och de rödgrönas mål som varit ledande i projektet.
Det är därför ohederligt av Hållö att särskilt klandra näringslivet för den migrationspolitik som fram tills nyligen förts. Må vara att det från fackligt håll skanderats ”go home” till utländska arbetare men det är den rödgröna politik som facken stöttat som orsakat nuvarande situation.
Alex Vårstrand
SNB