I väntan på att något skulle hända

Publicerad:
Resecentrum.Tåg, västtåg, regiontåg Foto: Anna Warner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Ibland kan en händelse som inträffar vara avsaknaden av en händelse vid ett tillfälle då något borde ha hänt. Alltså kommer den här texten att handla om att ingenting hände, samtidigt som fästmön och jag (och många fler med oss) väntade på att något skulle hända.

Min fästmö och jag åkte i fredags en sväng till Alingsås där vi skulle träffa min bokförare, lämna över min bokföringspärm och dessutom äta en trivsam lunch tillsammans. Mer dramatisk än så var dagen inte tänkt att bli.

Ickehändelsen började när vi åkt med Västtåg till Falköping där vi skulle byta till nytt tåg till Herrljunga för att till sist ta buss till Alingsås. Vi klev på det nya tåget och väntade på att det skulle lämna Falköping. Något som inte hände. Efter en stund fick vi reda på att vi skulle bli försenade på grund av att något hade hänt i närheten av Herrljunga som inbegrep kor och avstängd ström. Vad som hänt var lite oklart men vi väntade tålmodigt… och fortsatte vänta.

Efter ett bra tag blev det lite jubel ombord då vi plötsligt startade i riktning mot Herrljunga, men den glädjen tog slut när vi en stund senare stannade i Floby och fick reda på att vi forslats dit bara för att ge plats åt nya tåg som skulle rulla in i Falköping. Nu vidtog väntan på allvar.

Att sitta på ett tåg och inte veta när man kommer att åka vidare är en källa till långsamt ökande stress. Men kan ingenting göra, tåget kan ju gå när som helst. Vi fick reda på att vi kunde få gå ut på perrongen och njuta av solen. Men vi borde hålla oss där, för när strömmen kom på skulle tåget gå… eller också skulle andra tåg få gå före oss. Ingen visste.

Ett gäng ungdomar satt och stirrade längtansfullt på ICA-butiken en bit bort och diskuterade om någon av dem skulle våga springa dit och handla någonting att dricka, men det blev det inget av. Ingen av dem ville riskera att komma ut från ICA bara för att se tåget rulla iväg.

Man hamnar i den situationen i ett sorts limbo och upplever en total avsaknad av kontroll. Det enda jag kunde göra var att skicka sms till min bokförare lite nu och då och meddela honom hur vi låg till.

I detta Limbo fanns det dock en glädjekälla. Vår konduktör.

Det var en ung man som i sin utbildning förmodligen hade fått lära sig vikten av att hålla passagerarna informerade när något går fel… och det gjorde han. Denne unge man hade en svårartad attack av mundiarré. Han förklarade och överförklarade och rapporterade och uppdaterade oss… även när det inte fanns något att rapportera.

Denna dag fick jag nog höra mer prat via högtalarna på ett tåg än jag dittills sammanlagt hört under hela mitt liv. Det tog aldrig slut och efter ett tag började fästmön och jag fnissa hysteriskt varje gång han tog till orda.

Missförstå mig rätt nu. Även om vi skrattade åt ordflödet så var det väldigt bra att han höll oss uppdaterade. Nu började vi dessutom få klart för oss vad som hade hänt. En flock kor hade rymt och ett tåg hade kört in i några av dem, dödat något dussin och hade dessutom spårat ur. Nu var all ström i området avstängd för att uppröjningen skulle kunna ske på ett säkert sätt.

Den informationen fick oss att acceptera vår situation lättare. Vi hade absolut inte velat sitta på olyckståget och uppleva krock och urspårning. Nu satt vi bara och väntade på att något skulle hända och efter en lång stund hände något. Vi kom fram till sist… väldigt försenade, men fram kom vi. Och lunchen var god.


Hiss: Alingsås är en väldigt trevlig stad. Synd bara att vi fick så lite tid där.

Diss: Nu har vi sett flera barn på el-cyklar. Varför då? Barn behöver väl anstränga sig?

Artikeltaggar

Samhälle

Läs vidare