Esters dröm var att bli mamma – kände ingenting när sonen kom: ”Ingen mening med något”

Alla blivande mammor har hört det. Så fort du får upp bebis på bröstet så släpper all smärta och du älskar ditt barn gränslöst.

Men för många är verkligheten en annan. Som för Ester Forslid, 28 år från Vara, till exempel.

– Då tänkte jag att det måste vara något fel på mig, varför älskar jag inte mitt barn, när min största dröm i livet var att få bli mamma, berättar Ester om första mötet med sonen Malte.

Ester drömde aldrig om karriär, status eller pengar. Hennes stora dröm var att en dag få bli mamma.

När hon och sambon Hampus Eriksson, 30, fick veta att Ester var gravid var lyckan total. I nio månader föreställde sig Ester livet som nybliven mamma, med ett barn hon älskade villkorslöst.

– Det är allt jag har längtat efter i hela mitt liv, så mina förväntningar var höga. Men allt är inte rosa moln och fluff som det oftast beskrivs.

– Jag kände ingenting när han kom upp på bröstet. Bara helt neutral. Allt jag längtat efter sköljdes bort, berättar Ester, som håller om sin son Malte, 3,5 månader gammal, som skrattar och jollrar för glatta livet.

Till en början valde Ester hålla sina tankar och känslor inom sig, i hopp om att det snart skulle vända.

Men det gjorde det inte.

– Det syntes på mig att jag inte mådde bra och när sköterskorna frågade hur allt var så brast det. Jag berättade allt.

Hampus tog över

Därefter fick Ester bästa tänkbara stöd, både av personalen och av sambon Hampus.

– Hampus tog över Malte direkt och jag hade tur att bli väl omhändertagen av snäll personal och av honom. De berättade att det var vanligt att känna så och att hjälp finns att få.

Men Ester kände, trots bekräftelsen, dåligt samvete. Skam. Uppgivenhet.

Det var ju inte så här det skulle bli.

– Vi åkte hem och jag mådde så dåligt över att det inte vände. Jag tänkte att någon kanske tar honom ifrån mig för att jag kände så, med alla hormoner och allt.

På hemmaplan drog Hampus ett stort lass, och Ester kämpade på så gott hon kunde.

Hon var hela tiden öppen med sin situation, både med Hampus och med familj och vänner.

– Jag sa som det var och vi har hela tiden fått fint stöd. Om det är något som är positivt med detta är det att Hampus och Malte fick chansen att få det nära band de har till varandra i dag. Men i början hade han svårt att förstå varför jag mådde så dåligt.

– Jag tyckte det var konstigt i början. Hon tittade knappt på Malte och jag frågade om hon inte ville veta könet, men det var ingen glädje där. Men det var självklart för mig att ta över när hon mådde så, säger Hampus och tittar på Ester.

När det var som värst

Veckorna gick. Ester fann sig i att kärleken och magin får komma när den kommer.

Hon tog dag för dag, där vissa var svårare än andra.

– När det var som värst kände jag ingen mening med livet. Men jag höll ut och var i mina känslor, och successivt blev det bättre.

När Hampus började jobba igen fick Ester ta fullt ansvar för Malte, vilket för henne var svårt. Men ju mer hon klarade av, desto starkare blev hon.

– Med tiden började jag känna mig betydelsefull och jag kände Maltes kärlek gentemot mig. Bara det att han grät när andra höll honom, men blev lugn hos mig.

Efter sex svåra veckor såg Ester för första gången sedan Maltes födsel ljuset i tunneln.

Känslorna för Malte växte sig sakta men säkert starkare och idag, några månader senare är hon på en bra plats där hon uppskattar tillvaron.

– Nu känner jag att Malte är den finaste som finns och att det var värt det. Jag känner ingen skam längre och har accepterat hur allt blev. Däremot kan jag känna sorg över att jag ”missade” den första tiden. Jag minns nästan ingenting från det, det är som en dimma. Men jag försöker ta igen det nu och tar verkligen vara på det som är nu.

Överväldigande respons

Nyligen samlade Ester mod till sig att publicera ett öppenhjärtigt inlägg om sin historia på sin instagram, där responsen var överväldigande.

– Det är så många som har hört av sig och berättat att de har upplevt samma som jag. Det är verkligen vanligare än vad man tror, därför känns det viktigt att prata om detta för att det ska bli mer normaliserat, säger Ester och fortsätter:

– Ju fler som vågar prata, desto mindre ensam känner man sig. Det borde inte vara skamfyllt och tabu att berätta om någon som är så vanligt. Jag hoppas i framtiden att det är fullt normalt och att man får rätt stöd.

Ester hoppas även på att mödravårdscentralen ska bli bättre på att belysa detta under graviditeten.

– Det borde inte bara vara fokus på själva graviditeten, utan också om hur man mår och hur man kan må efter. Då är man mer beredd om det väl blir så, anser Ester.

I framtiden önskar sig Ester ett syskon till Malte, även om hon känner rädsla över att hamna i mörkret igen.

– Jag är extremt rädd för att må så dåligt igen, men nu vet jag åtminstone om att jag klarar av det om det händer igen.