Hoppa till huvudinnehållet

Vår psalmskatt är på väg att glömmas bort

Publicerad:
Reporter Karin Långström
Karin Långström
redaktion@sla.se

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Årets skolavslutningar och studentexamen är över, midsommar har firats och för många är det dags att varva ner på riktigt, inte minst alla som på något sätt har med skolan att göra.

Skolavslutningar kan vara känsliga kapitel. Någonstans varje år i vårt land, på någon rektorsexpedition eller i ett personalrum, flammar debatten upp. Kyrkan, skolgården eller idrottshallen?

Själv har jag några år kvar av skolavslutningar, lyckligtvis i jobbet men också privat. Så också i år. Tillsammans med hundratals andra föser jag in mig i den stolta byggnaden. Fortfarande lite ovant att sitta så tätt med andra, men det får väl gå. Ett mormor- och morfarpar bredvid mig frågar hur det brukar gå till och jag svarar efter bästa förmåga. En färgsprakande show med påkostat ljud, exemplarisk logistik på alla barn, de övade igår, de yngre barnen sjunger några hitlåtar till karaokeackompanjemang, de äldre klasserna skickar fram de utvalda. Äntligen några låtar man känner igen, och live dessutom.

Personalen hyllas, någon avtackas för lång och trogen tjänst. Vi föser ut oss i värmen och trafikkaos uppstår när alla försöker lämna parkeringen samtidigt.

Jätteskönt med sommarlov och fin avslutning på sitt sätt, men ändå kändes det som någonting fattades. Jag är inte den som kräver att skolavslutningen ska vara i en kyrka. Det finns både för- och nackdelar och alla är verkligen inte bekväma med att vara i en religiös byggnad. Alla är inte bekväma med att ha icke-konfessionella aktiviteter i en religiösa byggnad. För sådan ska skolavslutningen vara. Själv tycker jag att det är fint om kyrkan kan få vara ett rum för alla i högtidliga stunder. Men jag känner starkt med de juniora präster som står där framme och famlar, fumlar efter orden; hur säga något som inte uppfattas som religiöst men ändå tillräckligt meningsfullt för att inte vara alldeles för banalt?

Då kan det vara befriande att flytta tillställningen till någon av de kommunala anläggningarna. Men jag saknade Den blomstertid nu kommer. Skolavslutningspsalmen nummer ett håller på att glömmas bort, bevarade endast av rektorer som tycker kulturarv med anor tidigare än 80-talet är viktigt. Eller nostalgi? Jag saknade nationalsången. Är den tabubelagd nu, lika tabubelagt som att vi av de fagra blomsterängar skulle påminnas om Guds godhets rikedom?

I den bästa av världar hanteras den här typen av frågor med ett ansiktsuttryck likt Peter Dalles rollfigur uppfinnaren från Sundbyberg i Lorry: ”Tänkte inte på det”. Men vi behöver ställa oss frågan vad vi lämnar över till våra barn och om det överhuvudtaget är viktigt med något gemensamt. Tomas Ledins ”Sommaren är kort” är en jättebra låt i bilen och givetvis en del av vårt gemensamma kulturarv men går det inte att tänka lite djupare och bredare? Går det inte att använda vår psalmskatt utan att någon känner sig kränkt eller påprackad någon annans tro? Ska vi inte kunna sjunga vår nationalsång utan att riskera att anklagas för att vara nationalister? Skolverket säger inte emot. Och jag tror att vi behöver tänka lite på det.


Hiss: Ett läsår avklarat. Bra jobbat!

Diss: Krig och elände

Artikeltaggar

Etik och religionGudHögtiderKulturarvKyrkorPeter DalleSkolverketSundbybergTomas Ledin