Hoppa till huvudinnehållet

Viktig insats för att bevara vår frihet

Publicerad:
Reporter Karin Långström
Karin Långström
redaktion@sla.se

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Sedan några månader tillbaka är det en ny grupp människor som annonserar på Facebook. De har fått tjänst på Skaraborgs regemente från i höst och söker därför lägenhet i centrala Skövde, skötsamma, djurfria, har stabil ekonomi och ser strålande friska och pigga ut.

Vinden har verkligen vänt inom försvaret och vi får verkligen vara glada för alla som vill vara med. Det saknas folk i hemvärnet och snart ska det lanseras Natocentraler i Norrland, vilket ju är strategiskt rimligt men hur svårt det är att få folk att bo i Norrland har ju batterifabriken redan fått känna på.

Inga värnpliktiga kommer att skickas att vara med i Natoinsatser i form av krig, lovar försvarsministern, men i övrigt är det inte alla som hänger med på vilka konsekvenser det kommer att få, den där handskakningen som statsministern var så glad över häromdagen. Statsministern såg glad ut på pressbilderna, Natochefen såg stolt ut, men den tredje parten desto mer skeptisk.

Eftersom det är en och annan svensk som nu skakar på huvudet åt den historiska handskakningen, tror jag att det när dammet nu lagt sig är dags för en seriös folkbildningskampanj, likt den som statliga myndigheter och experter företog sig under pandemin. Det började egentligen med att dåvarande statsministern på bästa sändningstid berättade för folket hur vi ska tvätta händerna.

Nöjesbranschen hängde på: musikvideon Wash your hands song med den sjungande valrossen fick miljoner visningar och snart fanns kompletterande handspritflaskor i var persons handväska. Alla visste vem Anders Tegnell var och i realtid följde vi jakten på skyddsvisir och vaccindoser. På ett mer filosofiskt plan diskuterades om Sveriges metod var den bästa. Istället för alltför hårda restriktioner skulle frivillighet och solidaritet råda.

Nu under Ukrainainvasionen och Natoförhandlingen har överstelöjtnant Joakim Paasikivi kommit att bli en av våra folkbildare. Nyligen hörde jag honom tala om Natomedlemskapet i termer av solidaritet och det är en tanke jag gärna ansluter mig till. Men hur ska det gå i dagens individualistiska samhälle? Jag vill ju inte dö, hörde jag en tioåring kvida fram när sällskapet diskuterade personalförsörjning inom försvaret och det behövdes förstärkning från 40-talisterna för att förklara det mest grundläggande: det handlar om att ingen ska behöva dö. Men vi måste hjälpas åt. Och vill man inte bära vapen så finns det andra spännande uppgifter inom försvaret. Själv är jag som alla tjänstgörande präster krigsplacerad och vi ska i första hand göra det vi brukar.

Därför känner jag en stillsam tacksamhet över de unga människor som väljer att göra sin militärtjänst och sedan fortsätta som anställda i försvaret. För många handlar det kanske om spännande upplevelser och bra erfarenheter att ha med sig in i vuxenlivet, men i solidaritetens namn gör de en insats för att vi ska kunna bevara vår grundläggande frihet och våra demokratiska värden. Och med tanke på hur världen ser ut känner jag mig lite tryggare nu när vi förhoppningsvis snart är insläppta i Team Stoltenberg.


Hiss: Allianser för fred och demokrati

Diss: Att militärallianser ens ska behövas

Artikeltaggar

Anders TegnellBeredskapFacebookFörsvarSamhälleSkaraborgSkövdeVapenVärnplikt