Hoppa till huvudinnehållet

Växten som lär oss något om livet

Publicerad:
Reporter Karin Långström
Karin Långström
redaktion@sla.se

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Det här året har jag inte brytt mig om att ta bort brännässlorna som delar växtplats med min röda vinbärsbuske. Jag har försökt gräva, använda något slags medel, varit på med trimmer och sekatör. Lika trofast återkommer de, år efter år. Underjordiskt kriminellt nätverk, tänker jag i sura stunder.

Man bör närma sig brännässlor med varsamhet. Som barn förstod jag aldrig varför det ska finnas växter som nästan aggressivt försvarar sig, inte bara mot morfar och hans röjsåg utan även mot barn som inte har annat uppsåt än att komma igenom för att nå de där björnbärsbuskarna som gömt sig bakom ladan. Svedan av de små luddiga taggarna tillhör barndomens sommarlovs viktigaste känslominnen. Att ändå ha försökt, att ha trotsat, och mamma tillhandahöll lindring som potatismjöl och salubrin. Det gick snart över och vi lärde oss bemästra brännässlan, närma oss varsamt men beslutsamt, ett fast och resolut grepp om blad eller stam, utan att tveka.

Och sedan, några år senare bjöds vi på nässelsoppa hos en fröken som visste hur man hanterar livet och de brännande stunderna. Faktiskt är brännässlan en av de nyttigaste grönsakerna vi har, rik på vitaminer och befordrande för matsmältningen och den bryr sig inte ett dugg om inflation, råvarupris eller något annat index i hela världen utom att få en lagom dos av regn och sol.

Så framstår dilemmat i sin klaraste form. Som självutnämnd trädgårdsmästare i den del av skapelsen som är min tycker jag mig ha ett visst utrymme att bestämma vad som ska växa var. Den förfärliga snårvindan tror sig stå över ägarförhållanden enligt Lantmäteriet, sträcker ut sig och vrider sig runt andra växter och stryper dem långsamt. Inte ens den kraftfullaste prästkrage eller listigaste ormbunke står pall för den pilsnabba snårvindan. Den tar sig längs med rabatter, upp i spaljéer och till och med in under husgrunder. Jag river frenetiskt bort och citerar Jobs bok i Bibeln: Hit men inte längre, här ska dina stolta vågor brytas. Snårvindans blommor är för all del vackra, men jag tycker mig se en viss tacksamhet hos aklejan och klematisen att de kommit undan snårvindan ännu en gång.

Jag närmar mig vinbärsbusken i cirklar. En intresseavvägning: vinbären börjar närma sig den grad av mognad som är gynnsam vid geléframställning. Jag bestämmer mig på stående fot att läsa om Harry Martinsons Nässlorna blomma, att mina egna brännässlor ska få gå i blom till fördel för fjärilar, bin och humlor och skrider till verket. Medan jag försiktigt böjer nässelstjälkarna mot marken med foten plockar jag de hittills mogna bären. Nässlorna manar till en koncentration som annars anstår en hjärnkirurg. Det måste se oerhört spännande ut och min övning i samexistens och förhandlingsvilja ger spänst åt både kropp och själ.

Jo, det är nyttigt och karaktärsdanande att umgås med brännässlor. Den lär oss något om livet: vet vi att det bränns kan vi välja att gå åt ett annat håll. Eller så kan vi använda skyddshandskar med lindrande kylbalsam inom räckhåll. Att veta vad som är bäst tar nog en livstid att komma fram till.


Hiss: Brännässlor och deras förmågor

Diss: Koranbränningar och ambassadbränningar

Artikeltaggar

BlommorDjur och naturGrönsakerHarry MartinsonLantmäterietRegnVäxter