Hoppa till huvudinnehållet

Bra att var och en får bli salig på sin fason

Publicerad:
Reporter Karin Långström
Karin Långström
redaktion@sla.se
Foto: Johansen, Erik

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Äntligen en morgon med blå himmel! Jag har stannat vid sjön och låter åsynen av den blanka spegeln med vattufåglarnas stillsamma aktiviteter fylla sinnet. I lurarna Lars-Erik Larssons Pastoralsvit och medan de intensivt svajande stråkarna lyfter mot himlen tänker jag att det är ju just allt det här vi sjunger om att vi ska njuta av på valborgsmässoafton när vi entusiastiska står med vårjackorna och fryser men drömmer om sommar och sol. Vintern ra, ut till landet, ut till fåglarne.

Kultur och natur är också blodtryckssänkande aktiviteter, tänker jag och lugnet bryts av en skepnad som taktfast flyter fram längs stigen. Det är uppenbarelse av mustig manlighet med spänst i steget, friskt solbränd, karaktäristiskt spända käkar, klädd i färgglada kroppsnära trikåer avsedda för idrottsligt bruk, solglasögon böjda vid tinningarna, framträdande pulsklocka. Det är ett exemplar av en sån här lycra-man, vilken också kan anträffas cyklande på allmän väg. I grupp kan de vara utmanande för trafiksäkerheten.

Och jag tänker att trots mina lätt ironiskt raljerande tankar om medelålders män i åtsittande kläder tycker jag ju att det är bra att var och en nog få bli salig på sin fason. Kultur och natur är viktigt, idrott också. Men jämlikt är det inte.

I min egen minnenas journal från skoltiden finns evenemang som vi något mindre idrottsintresserade tvingades delta i med mer eller mindre plågsamt eftermäle. Oavsett elevernas preferenser och intresse skulle friluftsdagar och idrottsdagar anordnas. Här handlade det inte om lättsamma promenader med studier i botanisk mångfald eller fågelskådning, utan det skulle kastas saker, man skulle springa i olika hastigheter och distanser, hoppa så långt respektive högt som möjligt. När det skulle joggas, noterades noga hur många varv runt elljusspåret varje elev åstadkommit. Allt till allas beskådan.

Men tänk om en liknande övning på kulturens område hade arrangerats? Inför publik,och Skolverkets bedömningsmanual skulle alla elever enligt ett fastställt schema spela fiol, dansa några takter ur Svansjön eller Nötknäpparen, traktera ett trumset i fyra fjärdedelstakt, måla ett stilleben i akvarell, framföra en monolog ur någon av Ingmar Bergmans filmer, sjunga något ur den svenska vistraditionen, skriva en essä med inspiration från valfritt författarskap. Allt avslutas med en härlig körkonsert där föräldrarna inbjuds att delta, inte konstigare än en underbart gemenskapsskapande brännbollsmatch med korvgrillning där ingen förväntas vara vegan eller icke-fläskätande.

Det vore naturligtvis otänkbart. Det vore naturligtvis inte inkluderande, eftersom alla inte har kulturella talanger. Men alla barn förväntas ha idrottsliga talanger. Normen i samhället är att barn på sin fritid deltar i flera idrottsaktiviteter. Det är naturligtvis bara en känsla på anekdotisk grund, men den som vill kan fundera över hur mycket tid, pengar, skoltid, mediautrymme med mera som läggs på sport jämfört med annan form av kultur.


Hiss: Barn som är intresserade av annat än sport.

Diss: Ensidighet och exkluderande.

Artikeltaggar

Samhälle