Hoppa till huvudinnehållet

Karin Långström: Nu såg jag filmen med en annan infallsvinkel

Publicerad:
Reporter Karin Långström
Karin Långström
redaktion@sla.se
Foto: Jonas Ekströmer/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Nuförtiden är det inte ofta jag sätter mig och zappar bland tevekanalerna för att se om det finns något som väcker intresse. Men då och då händer det och det hände häromdagen. Plötsligt ser jag Kevin Costner i full löjtnantmundering till häst i det ödsliga Fort Sedgwick. Dansar med vargar! Först tas jag tillbaka till mitt femtonåriga jag. Några kompisar och jag hade planerat en heldag bestående av öronhåltagning i parfymeriet på Knallenhuset, fika och sedan se storfilmen med Kevin Costner som nu gick på den lilla biografen. Med värkande öron satt vi där och insöp alltihop.

Häromdagen var det med en lite annan ingång jag såg filmen. För den som inte har handlingen aktuell utspelar sig filmen runt det amerikanska inbördeskriget i mitten av 1800-talet. Efter ett fältslag begär löjtnant John Dunbar förflyttning till Dakota och snart kompletteras hans sällskap med en varg och ett team ur siouxfolket. Kevin Costners rollfigur hamnar snart i konflikt med folket men efterhand växer en vänskap fram där deras respektive förförståelser om varandra sakta förklaras och kompletteras.

Jag kom att tala med en filmvetare om Dansar med vargar och vi funderade tillsammans om det ens skulle kunna gå att släppa en sån film idag. Språkvårdarna på Svenska Språkrådet menar att i-ordet idag kan uppfattas som stötande. Därför skriver jag inte ut ordet i den här texten. Ordet är skapat av kolonisatörer och används inte av ursprungsamerikanerna själva. Ibland kan filmer revideras på så vis att det kommer ett litet pip för att ersätta olämpliga ord, och det skulle kunna vara en möjlighet även här. Men skulle det gå idag att ordlägga sina faktiska fördomar om ett annat folk nästan helt ocensurerat? Det är ganska tveksamt ändå och samtidens valhänta diskussioner om yttrandefrihet talar väl sitt tydliga språk. Rätten, eller snarare sättet att uttrycka sig innebär ibland att någon annan kränks. Så blir det när folk lägger sig i och har egna åsikter om hur transpersoner eller muslimer borde känna sig,för att ta ett par exempel.

Det går också att se kulturella fenomen som historisk dokumentation över en tid som flytt. Så förklarar många teologer idag de faktiska obegripliga uppmaningar som förekommer i Bibeln. Där förekommer inga revisioner, men väl ett urval i vilka texter som faktiskt används i gudstjänstsammanhang. Några av Astrid Lindgrens böcker har däremot reviderats och scenerna i Kalle Ankas respektive Karl Bertil Jonssons jul är väl omdiskuterade och klippta.

Men vad lättkränkt, tänker en del. Det är väl inte så farligt? Jag tänker att den som tillhör landets majoritetsbefolkning, har vit hudfärg och familj och intressen enligt normen bär på fördelar som den som är i minoritet bara kan drömma om. I Sverige är vi inte så jämlika och jämställda som vi ibland föreställer oss.

Men en ytterligare samhällspolitisk pulshöjare i filmen Dansar med vargar är ju just vargen Two Socks som John Dunbar försöker tämja. I vargdebattens spår ställs frågan på sin spets: hur kan vi samexistera?


Hiss: Möjligheterna att ta del av andra kulturer

Diss: Fördomsfullhet och hat

Artikeltaggar

Samhälle