Hoppa till huvudinnehållet

Nyfikenheten har fört Maidie, 83, runt om i världen – släpper memoarer

Publicerad:
Reporter Tobias Larsson Franzén
Tobias Larsson Franzén
tobias.larsson-franzen@sla.se
Maidie Abrahamson Gouali släpper sina memoarer: ”Jag tycker att jag har levt ett väldigt spännande och innehållsrikt liv”.
Maidie Abrahamson Gouali släpper sina memoarer: ”Jag tycker att jag har levt ett väldigt spännande och innehållsrikt liv”. Foto: Tobias Larsson Franzén

Maidie Abrahamson Gouali är den pensionerade språkläraren från Skövde som genom sina resor har fått uppleva orättvisor och politiskt turbulenta tider på nära håll. Nu delar hon med sig av sina memoarer i en bok.

Skrivandet har alltid legat Maidie varmt om hjärtat. Inte enbart i rollen som språklärare i engelska, franska och spanska på Helenaskolan i Skövde, utan också genom noveller, dikter och andra kåserier som hon har fått publicerade i olika dagstidningar, bland annat i SLA.

Ett urval av dessa texter finns med i den memoarbok som Maidie nu har sammanställt. Hon delar också med sig av minnen från sitt händelserika liv, inte minst de många resor som hon har hunnit med vid sidan av skrivandet, lärandet och familjebestyren.

Boken heter ”Bitar ur mitt livspussel” och släpps den 1 september genom förlaget Sans souci.

Varför väljer du att släppa en memoarbok?

– Det var mina barn som uppmuntrade mig. Samtidigt som jag tycker att jag har levt ett väldigt spännande och innehållsrikt liv. Det beror på att jag, under mitt liv och genom mina resor, råkat hamna i olika turbulenta politiska skeenden, säger Maidie.

Det började redan när hon föddes. Det var i början av december 1939 i Östersund och kylan kröp ner mot 40 minusgrader. Det finska vinterkriget hade precis brutit ut och en vecka senare blev fadern John, som var underbefäl på A4 i Östersund, inkallad att hjälpa till att mota de sovjetiska styrkorna.

– Det trycktes upp affischer där det stod: ”Finlands sak är vår sak”. Men det måste varit en hemsk känsla för mamma att, med en nyfödd bebis i famnen, inte veta om pappa skulle komma tillbaka, berättar Maidie.

Apartheid

Maidies levnadsmotto att man inte ska dö nyfiken har lockat henne till resor världen över. Resan till Sydafrika är en som hon särskilt aldrig glömmer. Där fick hon uppleva apartheidsystemets obarmhärtiga behandling av mörkhyade personer.

– Det var en känslomässigt väldigt jobbig resa eftersom det inte alls stämmer överens med min människosyn. Vi hade ett hembiträde som jag ville umgås med, men jag blev tillsagd att inte ha något med de svarta att göra, och på parkbänkarna stod det texten: ”Bara för vita”. Det var fruktansvärt.

Vid ett tillfälle träffade hon även Hendrik Verwoerd, som har kallats ”arkitekten bakom apartheid”, och som bestämt ville skaka hand med den då drygt 20-åriga Maidie.

– Det är inget man är stolt över.

Några år efter Sydafrikaresan gick turen till USA där Maidie skulle besöka några avlägsna släktingar för första gången. Året var 1965 och USA:s dåvarande president Lyndon Johnson hade precis beordrat ett storskaligt anfall mot Vietnam. Runt om i landet började folkliga protester att äga rum, och hemma i Sverige hade Maidie själv deltagit i protestmarscher med sloganen: ”USA – ut ur Vietnam”.

– En av mina släktingar gick på universitet i Berkeley i Kalifornien. Där fanns det en del vänsterorienterade ungdomar som började att protestera mot kriget. Jag sympatiserade med den unge mannen, men det var väldigt kontroversiellt att ens pipa om att man var emot kriget, speciellt om man som jag, var gäst i ett främmande land.

Åkte Greyhoundbuss

I Chicago fick Maidie bo hos en man, en thorakskirurg, som hon beskriver som ”stockkonservativ”.

– Han kunde inte förstå hur vi i Sverige kunde ha ett socialt system där man betalade sin sjukhusvistelse med subventionerade summor från staten. Han sa att: ”Var och en får väl betala för sin sjukdom”. Jag häpnade.

Därför blev hon positivt överraskad när samme man bekostade både resa till New York och en veckas uppehälle där för att Maidie skulle kunna besöka ett konstmuseum.

– Då fick jag åka Greyhoundbuss.

Efter pensionen valde hon att resa till Colombia och arbeta på ett barnhem. Landet var härjat av inhemska väpnade konflikter mellan olika grupper. Maidie berättar att hon inte ens fick gå till mataffären på andra sidan gatan ensam för att det fanns risk att hon skulle bli tagen gisslan av gerillagrupper.

Klyftorna mellan rika och fattiga var ytterst påtaglig.

– Jag har aldrig upplevt en sådan skillnad i levnadsvillkor mellan människor. De fattiga trängdes i kåkstäder utan el och vatten medan de rika, en liten klick av den totala befolkningen, bodde bakom höga murar.

”Måste vara hårdhudad”

Även om det inte blir någon mer Colombiaresa så längtar Maidie tillbaka dit.

– Det finns ett ordspråk som säger att nackdelen med Colombia är att man aldrig vill åka därifrån. Det är sant för mig. Befolkningen är otroligt varmhjärtad, säger hon.

Under hennes liv har hon återkommande mött människor med helt andra ideologiska åsikter. Men Maidie har aldrig varit rädd för att visa var hon står.

– Jag är betongsosse och har varit en kvinnokämpe under hela mitt vuxna liv. Jag har erfarit att man måste vara hårdhudad för att våga stå upp för det man tycker är rätt.

Boken släpps den 1 setember.
Boken släpps den 1 setember.

Artikeltaggar

FörfattareLitteraturMänskligtSkövde

Så här jobbar SLA med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.