Regeringen går vidare i arbetet för bättre kontroll på vilka som befinner sig inom landets gränser samt stärkt återvändningsverksamhet för de som inte ska vara här. Det tas trots goda poänger inte helt väl emot av alla.
Det som är mest kritiserat är tankarna på att offentliga verksamheter ska informera polis och Migrationsverket när de stöter på människor som inte får vistas i landet. Så kallad informationsplikt.
Motståndet går från blankt nej till allt vad informationsplikt heter till att vissa områden bör undantas. Till exempel vård, socialtjänst och skola. Det utreds undantag men regeringen har sagt nej till att på förhand, innan beslut om nytt regelverk fattas, peka ut fall som kan undantas.
Det är absolut inga problem att leva sig in i kritiken. Det är en hälsosam instinkt att inte tipsa staten om sina medmänniskors förehavanden. Men det här handlar om offentlig verksamhet. Hela denna måste dra åt samma håll. Det fungerar inte om vissa delar av det offentliga inte bryr sig om andra myndigheters beslut eller domar.
Det är inte heller så att vi har vattentäta skott mellan myndigheterna när det gäller faktiska medborgare – de som syns i registren. Tvärtom. Här delas information ganska frikostigt och det finns till och med möjligheter att bryta sekretess.
Om man nu menar att offentliga verksamheter, vissa av dem med krav på sig att beivra brott, ska informera rätt myndighet vid misstanke om att allt inte står rätt till är det rimligt att detta gäller alla. Oavsett om du är handikappad och har en katt med dålig aptit eller trotsar ett avvisningsbeslut.
Vi ska givetvis inte behandla andra länders medborgare sämre. Att de inte åtnjuter sådant som är förbehållet svenska medborgare är varken konstigt eller tecken på att de blir sämre behandlade. Men vi ska inte heller behandla dem bättre. I ett samhälle präglat av rättvisa är det viktigt att alla är lika inför lagen. Människor som inte ens får vara här ska inte få en juridisk gräddfil och ges förmånen att stå över lagar och kontroll som gäller alla andra.
Därför är kritikernas anklagelser om att det är ”angiverilagar” lite väl färgstark. Det är en plikt för offentlig verksamhet att informera om felaktigheter. Angiverilagar hade man i DDR och forna Sovjet och handlade om att jaga dissidenter. De här fallen rör människor som vistas i landet illegalt.
Lite ironiskt är det allt. Röda och gröna har av hävd förespråkat en stor stat med omfattande kontroll av människorna och samhället. De har torgfört uppfattningen att myndigheter inte gör fel och därför kräver människornas underkastelse för att ordningen ska upprätthållas. Helt plötsligt blir man motståndare till allt detta bara för att det inte är den egna politiken som genomförs.
Det är inte så det funkar. Antingen har vi en offentlig verksamhet som behandlar alla lika och respekterar myndighetsbeslut eller så har vi det inte. Men att inte ha det strider mot våra både lagstadgade och moraliska principer om jämlikhet, rättvisa och likabehandling.
Per-Ola Olsson/SNB