Hoppa till huvudinnehållet

Skepp o´hoj landkrabba

Publicerad:
Reporter Johanna Beijbom
Johanna Beijbom
redaktion@sla.se
Foto: Stefan Jerrevång/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

I torsdags ringde hon på Facetime från Las Palmas för att säga hej då. Hon på andra sidan luren var min kära vän och kollega Jessica Andersson som nu ska ut och segla över Atlanten under flera veckors tid. Där ute till havs får de inte ha någon som helst kontakt med omvärlden och i ärlighetens namn kändes det rätt vemodigt att lägga på det samtalet då man vet att det är ett riktigt tufft äventyr hon ska ge sig ut på.

Men herregud vad jag beundrar henne, vilket mod. Hade någon frågat mig, och kanske till och med erbjudit en rejäl summa pengar för att jag skulle sätta mig på den där båten och lätta ankar så hade mitt svar utan tvekan varit ett klart och tydligt, aldrig i livet. Det är svårt att tro att jag faktiskt är uppvuxen med att åka båt då jag blir åksjuk av att bara gunga med mina brorsöner. De vet att faster klarar bara två vändor, en fram och en tillbaka sen får hon lägga sig raklång så nära marken som möjligt för att hitta tillbaka till någon from av stabilitet i hjärnan. Det gick så långt att jag inte fick gunga på förskolan när jag var liten för mina förskolelärare då jag blev helt plakat efteråt.

De säger ju att dem som har lätt för att bli åksjuka är dem som har bra balans, och det har jag ju i och för sig men om den balansen ska väga upp åksjukan så skulle jag nog kunna gå på händer samtidigt som jag jonglerar bollar med fötterna. Farmor och farfar hade båt och vi barn åkte alltid runt i den på somrarna. Där och då kan jag inte minnas att det skulle ha vart något obehagligt i det utan jag har mest mysiga minnen därifrån. Som när pappa stod och fiskade från båten och man låg i flytvästen på en av sofforna i ruffen och somnade till ljudet av vågorna som skvalpade emot oss. Jag minns också fikakorgarna som mamma och farmor fixat och som vi alla kunde njuta av mitt ute på sjön. Det är ändå fina och härliga minnen. Sen där någonstans efter detta så fick jag då troligen en osannolikt bra balans.

Det här med att känna av sjösjuka eller åksjuka kan vara en av de mest jobbiga känslorna att försöka hantera. För några veckor sedan skulle vi åka till ett välkänt fik mitt ute i skogen utanför Habo. Jag och Christoffer tog egen bil och min bror med två barn plus vår mamma åkte efter i en annan. De tog följe på oss då jag hade knappat in adressen på gps:en. Vi åkte och åkte och vägarna blev mindre och mindre och krokigare och krokigare. Jag kände att något inte riktigt stämde med vägbeskrivningen och försöka då googla och leta efter en annan adress medans Christoffer satt vid ratten.

Jag började snabbt känna att huvudet inte riktigt hängde med i svängarna när ögonen försökte koncentrera sig på telefonen. Jag vevade då ner rutan för att få in lite frisk luft. Det började dock bli lite väl svajigt. Rutan åkte längre ner och jag drog djupa andetag. Vägen var allt annat än rak och till slut gick det inte längre. Stanna skrek jag rakt ut. Christoffer insåg vad som höll på att hända och svängde snabbt till vägkanten. Jag slet av bältet, kastade mig ut och la mig på alla fyra i gräset utanför. Brorsan med barn och mamma körde upp bakom. Mamma öppnade dörren och hojtade, ja jag sa att det där skulle bara vara en tidsfråga.

Jag låg där en stund innan jag sakta men säkert började komma tillbaka till verkligheten. Det jag då inte fattat var att jag inte låg på en fin grön äng utan mitt i någons trädgård. Som tur var så slapp jag lämna spår efter mig vilket nog tomtägarna var tacksamma över. Resten av resan var jag chaufför och Christoffer fick hålla koll på vägbeskrivningen vilket gjorde att vi till slut efter många om och men kom fram till sju sorters kakor och några koppar kaffe.

En bil kan du alltid stanna för att gå ur och lägga dig ner en stund, men tanken på att sitta på en båt där kroppen kämpar emot vågorna när de ger sig till känna och veta att det endast är att härda ut gör mig alldeles svettig. Att också veta att Jessica nu är där ute någonstans på havet är nervöst men samtidigt väldigt häftigt. Tänk att hon sen kan säga att hon har seglat över Atlanten, precis som Pippi på dem sju haven. Och det är faktiskt lite så som jag ser på henne, en stark och modig tjej med ett stort hjärta. I det här fallet är jag nog mer som Lilla Gubben, håller mig till gröngräset, nära marken och väntar på tills hon kommer i land.


Hiss: Spegelblankt vatten

Diss: Obalans

Artikeltaggar

BåtarJessica AnderssonSeglingSjöar och havTrafik