Hoppa till huvudinnehållet

Finns inga dåliga väder bara dåliga kläder

Publicerad:
Reporter Jenny Hortlund
Jenny Hortlund
jenny.hortlund@sla.se

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Senaste veckorna har jag varit sjuk – en present jag fick med mig ofrivilligt hem efter ett par dagar i England. Landet höll precis vad det lovade enligt väderrapporten, det blev både blött och kallt men säger som min gamla idrottslärare alltid sa: ”Det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder”. Och hade jag bara med mig dåliga kläder? Svaret behöver jag nog inte ens skriva men det blir ett blygsamt ja på den.

Redan lördagen hade ont i halsen checkat in som en objuden gäst och sedan gick det utför. Kan lova att campa i kallt brittiskt väder inte underlättade och jag hade nog glömt även hur kalla flygplatser är mitt i natten. Jag måste nog påminna mig om att jag inte längre är i min tidiga 20-årsålder då jag i mitt intensivaste resande hellre sparade pengarna och sov en natt på en kall träbänk.

Så som ett brev på posten kom den där oinbjudna gästen ett par dagar senare och innan jag visste ordet av låg jag däckad i sängen. Förkylningen vs Jenny 1-0. Morgonen satt jag på sängkanten med tårarna rinnandes ned för mina kinder medan min trumhinna på höger öra levde sitt egna lilla liv och spräcktes. Trodde inte jag skulle uppleva öroninflammation i vuxen ålder. Förkylningen vs Jenny 2-0.

Men som vanligt, även om man inte tror det, så ser man ljuset i tunneln även om det är massvis med täppta näsor och litervis med hostmedicin innan man tar sig ut. Sen om det var värt förkylningen efter att ha dansat, snittat 3 mil per dag och sett sina favoritartister? Absolut! Det är ingen tvekan om saken, även om benen var leriga och man gjorde det ypperligaste nybörjarmisstaget att bara ta gympadojor under lördagen.

Jag har fått dansa till några absoluta favoriter, uppnått ett maincharacter moment när regnet öste ned under Martin Garrix när han spelade sin låt ”High on life” och jag har fått umgås med min allra bästa vän som annars bor 100 mil norrut i vårt avlånga land.

Men efter att ha jagat taxi mitt i natten bland alla festivalare, betalat 1500 kronor för en 20 minuters taxiresa, gråtit lite inombords när jag tog ut sagda pengar då svenska kronan visat sig ännu svagare än vad jag trott under helgen (var lagomt kul att kolla bankkontot efter den helgen) sovit på en träbänk utanför Starbucks på John Lennon Airport i Liverpool för att sedan göra ett depåstopp i Stockholm för att hämta hem en hund från hundvakten så var det himla härligt att få komma hem. Komma hem till min favoritfamn, en renbäddad säng och en varm dusch.

Och nu är jag ju frisk igen, snart och nästan. Bara lite hosta och lock i örat kvar innan jag är helt tillbaka på banan igen.


Hiss: Brittsommaren! Även om jag erkänner att jag längtar att hoppa in helt i mitt höstläge med varma tröjor, en tekopp och stickning.

Diss: Att tiden går lite för fort nu.

Artikeltaggar

EnglandHusdjurJohn LennonKläderLiverpool FCMartin GarrixSjukdomStockholmVindVäder