Svåra upplevelser kan förändra människor. En slags troskyldig skyddshinna man har innan det svåra händer kan plötsligt rivas bort, och sedan är livet inte lika självklart längre.
För Karolina och Emil skedde det avgörande ögonblicket under en regnig promenad i januari, när allt var precis som vanligt ena sekunden och helt förändrat den nästa.
Om eftermiddagen den andra januari går ett ungt par med ett litet barn i barnvagn på landsvägen mellan Fägre och Halna, strax efter avtagsvägen mot Harstensmossen. Det regnar och har hunnit bli mörkt, men familjen har inte långt hem.
De har reflexvästar och vagnen har ett reflexöverdrag och en fastsatt lampa, men en mötande 81-årig bilist ser dem inte utan kör rakt på mamman och barnvagnen.
Vagnen, där det fastspända barnet ligger och sover, flyger flera meter in i skogen. Den unga kvinnan hamnar nere i diket, medan mannen, som gick bakom henne är helt oskadd.
– Det gick så otroligt fort och kändes som om jag på något sätt såg det utanför kroppen, säger Emil Andersson, när vi sitter hemma familjens kök i Stenbäcken, åtta månader senare.
Hans sambo Karolina Wallin minns bara osammanhängande skärvor av vad som hände, så det är Emil som får berätta hur det gick till.
– Först gick vi i bredd på vägen, men jag har ett tydligt minne av att när jag såg bilen blända ner så gick jag in bakom Karro för att lämna plats. Men bilen fortsatte bara att slicka vägkanten på väg rakt mot oss.
De är olika på det sättet, han och Karolina, tycker han. Hon går rakt på ett problem, exempelvis med sina hästar, full av tillförsikt och tro på att hon ska reda ut situationen, medan han läser av omständigheterna och försöker tänka ut en utväg om något skulle råka gå åt skogen.
Nu såg han Karolina veva ivrigt med armarna åt bilisten för att försöka göra honom uppmärksam på att de gick där utmed vägkanten. Själv tog Emil ett halvt kliv ner i diket.
Sedan small det.
Han såg barnvagnen flyga iväg in i skogen, och ur ögonvrån såg han hur Carolina försvann ut ur hans synfält. Bilen bromsade in och stannade, sedan blev det helt tyst.
– Jag såg Karro ligga nere i diket och sprang fram till henne. Hennes ögon var vidöppna men vi fick ingen kontakt; jag trodde hon var död. Då började Fridolina skrika. Hon hängde ut ur vagnen i sin sele en bit in i skogen och jag sprang bort till henne samtidigt som jag ringde 112. Jag vet ju att man inte ska röra människor som har skadats men jag var tvungen att få loss henne och ta upp henne.
– Då hör jag Karro skrika, så hon var inte död! Jag sprang tillbaka till henne med Fridolina i famnen och satt hos henne tills ambulansen kom. Det syntes tydligt att hennes högra ben var av. Benpiporna stack ut och hon blödde kraftigt i ansiktet.
– ”Drömmer jag?” frågade hon om och om igen, och sa också att hon ville sträcka på det brutna benet. Hon gled in och ut ur medvetande, ”Stanna, stanna!” sa jag till henne flera gånger. Jag skulle försöka hålla både henne och Fridolina vakna tills ambulansen kom, och samtidigt hålla ihop mig själv mitt i alltihop.
När olyckan inträffade hade Karolina varit mammaledig med Fridolina, som paret kallar Frido, i nästan ett och ett halvt år. Ledigheten blev extra lång eftersom hon arbetar i en ridsportbutik och råddes att sluta jobba i förtid på grund av covidrisken. Nu hade hon nyligen börjat jobba, Emil var pappaledig och i slutet av januari skulle Fridolina skolas in på förskolan.
– Vi var så taggade, Emil och jag, på att vardagen skulle dra i gång igen med jobb och förskola. Just den här dagen, den andra januari, hade Frido och jag legat och vilat oss en stund på eftermiddagen, när Emil föreslog att vi skulle gå ut och gå lite, säger Karolina.
– Vi är sådana, vi går i alla slags väder, regn spelar ingen roll för oss. Vi har en Harstensmosserunda på fyra kilometer som vi brukar gå, den gick vi den här dagen också och hade just kommit ut på landsvägen efter att ha gått på en mindre skogsväg.
Familjen gjorde allting rätt, understryker hon, var väl synliga med sina västar och vagnens överdrag, plus att de satt fast en liten lampa på vagnens underrede.
– Och vi gick på vänster sida av vägen som man ska. Det fanns en felaktig uppgift om det i tidningen, men vi gick absolut på rätt sida, fastslår hon.
– Efteråt tänkte jag förstås att jag kunde ha hoppat ner i diket, som Emil gjorde, men jag kunde inte föreställa mig att bilen skulle köra rakt på oss. Tvärtom försökte jag göra mig så stor och synlig som möjligt, som man ska göra när man möter en björn. Jag hann trycka undan barnvagnen en bit ner i diket åtminstone, så bilen träffade den i högra sidan och inte rakt framifrån. Sedan blev allting svart.
Efter olyckan i januari har Karolina varit sjukskriven på heltid och det är först på sista tiden som hon kunnat börja gå kortare sträckor utan kryckor.
– Jag överanstränger mig lätt om jag har en bra dag, då måste jag vila dagen efter. Men nu kan jag faktiskt mocka i stallet eller ta hand om Frido själv, det är jag väldigt glad för. Okej om jag går lite som en pingvin, det får jag leva med, säger hon.
Hon är utexaminerad unghästutbildare och längtar häftigt efter att kunna börja rida igen. Det står fyra hästar ute i stallet och så här långt avbrott i ridningen har hon aldrig haft tidigare.
Hennes återhämtningsperioden har varit längre än vad både läkarna, försäkringsbolaget och hon själv hade räknat med, och den är inte över än. Olyckan gav henne en fraktur i vänsteraxeln, hjärnskakning och två avbrutna ben i höger underben. Det är benbrottet som är det mest problematiska.
Till att börja med spikades en ställning fast i benet för att hålla benpiporna på plats. Därnäst skulle en lång märgspik opereras in, men då upptäckte läkarna att hon fortfarande hade en djup infektion inuti benet. Såret spolades rent och operationen fick göras om, och sedan dess får Karolina antibiotika och går på kontroll på sjukhuset en gång i månaden.
Hur många operationer hon varit med om har hon tappat räkningen på, men planen var att när såret hade läkt skulle märgspiken plockas ut igen. Men i somras fick hon en blåsa på nedre delen av underbenet, som gör att läkarna tror att benet fortfarande är infekterat. Nu väntar hon på ännu en operation, antingen en mycket omfattande sådan på Sahlgrenska, eller en något mindre på Mölndals sjukhus, beroende på hur det ser ut inuti benet.
– Jag som trodde att det skulle vara läkt nu i sommar och jag vara på benen igen, suckar hon.
Hon har nog inte riktigt förstått hur allvarlig olyckan var, funderar hon. Läkarna har sagt att hon ska vara glad att hon lever.
Emil och Karolina har pratat om att de båda har upplevt ett trauma som inte liknar den andras. Karolina har sina operationer, förlusten av att kunna leva som vanligt och all smärta hon utsatts för (”I början ville jag bara att de skulle kapa av benet för det gjorde så ont”), medan Emil har upplevelsen av att ha sett olyckan på nära håll och ha trott att hans båda närmaste kanske inte överlevde.
– Jag kör förbi olycksplatsen två gånger om dagen på väg till och från jobbet. De allra flesta gångerna tänker jag på olyckan - där låg Karolina, där stod barnvagnen, säger han.
Det är lätt att skuldbelägga sig själv även om man vet att man inte ska göra det, menar han.
– Det var min idé att vi skulle gå ut. Varför tog jag inte tag i Karro och Frido och drog ner dem i diket när bilen kom? De tankarna återkommer hela tiden. Och vart skulle jag ha tagit vägen om de hade tagits ifrån mig?
De har mycket att bearbeta som familj, och de plågsamma tankarna rivs upp om och om igen.
– Men vi gråter när vi gråter och ingen behöver skämmas för sina känslor eller tankar. Jag tycker vi låter varandra ta plats. Det är så lätt att man glider isär när sådant här händer men vi har nästan blivit starkare som familj, säger Karolina.
Själv har hon blivit en annan än den hon var före olyckan, tycker hon. Tar inte saker för givet längre, uppskattar vardagliga saker mer.
– Men jag drömmer om känslan av att sätta foten i stigbygeln igen. Jag tror det blir helt magiskt, fast det får ta den tid det tar. Jag börjar nog med att rida den gamla, snälla hästen och väntar lite med mina unghästar.