Personal hävdar att HVB-hemmet ljuger för IVO: ”Våldet har eskalerat”

Efter HVB-hemmet Kulabodans senaste svar på IVO:s kritik hör före detta personal av sig till tillsynsmyndigheten. De menar att bilden som ledningen målar upp inte stämmer. Tvärtom berättar de om nedläggningar, kraftigt våld, avsaknad av fungerande behandlingsmetoder och en ”sektliknande” lojalitet som i slutändan drabbar de mest utsatta – barnen.

– På andra HVB-hem har man nolltolerans mot våld, men här har det eskalerat, säger en tidigare anställd till SLA.

I juli anmärkte Inspektionen för vård och omsorg på att det återigen framkommit att Kulabodan använder sig av tvångs- och begränsningsåtgärder utan att ha stöd i lagen. I sitt svar till IVO ger ledningen och ägaren Villbergagruppen exempel på ”åtgärder som vidtagits”, däribland att ”3 stycken behandlingsassistenter kommer att avsluta sin tjänstgöring […] Dessa 3 har varit överrepresenterade i våldstillbud.”

Men det stämmer inte. SLA får ta del av mejl som bekräftar att Martin Strömberg och två kollegor sa upp sig frivilligt i maj – innan IVO påtalat bristen, som en markering mot hur HVB-hemmet drivs.

– Generellt kan den som skriver till oss skriva vad som helst, men en vidtagen åtgärd är en vidtagen åtgärd. Här står ord mot ord. [De anställda] säger att de sagt upp sig och verksamheten säger att man vidtagit det som ”en åtgärd”, säger IVO:s enhetschef Carina Vesterlind.

”Stämmer inte”

Att Kulabodan pekar ut den tidigare personalen i sitt svar till myndigheten kommer som en chock.

– Våldsamheter ska inte få pågå, det ska inte behöva gå så långt att man måste använda nedbrytningar, men det hände så gott som dagligen. […] Under tiden jag var på Kulan har jag inte sett något behandlingsarbete överhuvudtaget. Det har inte handlat om behandling utan förvaring och jag kände inte att vi i personalen var skyddade, säger Martin Strömberg.

Ni påstås ha varit ”överrepresenterade i våldstillbud” – har ni det?

– Att de vill få det till att personal gått över gränsen stämmer inte överhuvudtaget. Vi som slutade vågade sätta gränser och säga nej. Att uppmuntra dåliga beteenden slutar bara med ännu sämre beteenden. När ungdomar har velat göra något som man inte får så har vi tagit diskussionen och då blir det jobbigt. Jag har haft kollegor som sagt ”oj hen har torrschampoo på rummet som hen tänker boffa, fast jag vågar inte gå in och ta det”, men då ska man kanske inte jobba där, säger en av de andra som också begärde avsked från HVB-hemmet.

Vi pratar med flera tidigare anställda som har sagt upp sig i protest de senaste åren. Utbildade behandlingspedagoger med bakgrund inom rättspsykiatri, LVM (missbruksvård) och andra ”välfungerande” HVB-hem.

– Jag har jobbat i [liknande verksamheter] och man har blivit skadad där med, men då har de haft helt andra resurser och jobbat förebyggande. Våldet här är så hårt att man måste ha självbevarelsedrift och bara tänka att det är mänskligt våld, inte vuxen mot barn, berättar en.

”Våldet har eskalerat”

Omsorg av barn och unga på HVB-hem är ett komplext och svårt uppdrag. Socialstyrelsen menar att det är känt att hot och våld riktas mot personal, men behandlingsassistenterna vi pratat med menar att våldsamheterna på Kulanbodan är på ”en helt annan nivå”.

– Första gången jag såg en hållning var på mitt första arbetspass. Jag satte mig i bilen efteråt och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det har aldrig behövts på mina tidigare arbetsplatser.

De berättar om flera allvarliga våldshändelser där det inte kan beskrivas som något annat än ren tur att personalen i fråga inte fått livshotande skador.

– Våldet har eskalerat. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att det kunde gå till så här. Det har varit så otroligt våldsamt att jag känt att jag kanske inte kommer ur det här, snart går jag in på kontoret och ringer polisen för vi kan inte hantera det, säger en annan.

A4 med instruktioner

IVO skriver i sitt senaste beslut; ”att personal tar tag i barn är enligt föreståndaren ingen metod”. Något tidigare anställda vänder sig emot. De berättar att det suttit upptejpade A4-papper på kontoret med rutiner för hur personalen ska stoppa individer om de försöker avvika.

– Vi fick en instruktion, ett inplastat papper för hur vi skulle hantera våldsamma situationer. Vi skulle sätta stopp för eventuella rymningar vid personalparkeringen och vid behov hålla ner och hindra personen från att avvika, säger Martin.

– Vi sa att gör vi det - då kommer det bli våldsamt, men fick svaret ”det spelar ingen roll, då får ni brotta ner barnet för hen får inte gå utanför tomtgränsen”, berättar en annan.

Socialstyrelsen är tydlig med att personal inte kan hävda nödrätt för handlingar som vidtas i förebyggande syfte eller för att få någon att uppföra sig på ett visst sätt. Om personal tar till mer våld än situationen kräver kan handlingen vara brottslig.

– Vår arbetsbeskrivning har varit håll ungdomen. Det är det vi fått till oss, säger ytterligare en tidigare anställd.

”Alla gör hållningar”

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga är tydlig; institutioner som drivs av Statens institutionsstyrelse (SiS) har rätt att vidta vissa tvångsåtgärder - men inte ett HVB-hem.

– Ledningen säger att vi ska arbeta så, alla gör hållningar och ibland flera gånger i veckan.

Vad tänkte du när du läste att Kulabodan uppger för IVO att det inte är en metod?

– [Formuleringen] gör mig upprörd. IVO har granskat Kulabodan så himla länge och jag har bara väntat på att tillståndet ska bli indraget. Om de bara visste hur det där stället bedrivs så skulle de inte få fortsätta, säger en tidigare anställd.

Fick skador dokumenterade

Vi tar del av bilder på avslitet hår, blånader och blodsutgjutelse, liksom utdrag ur patientjournaler som bekräftar att personal utsatts för kraftigt våld i arbetet. Flera vi pratat med menar att enda gången som de upplevt att våldet fått konsekvenser var när en i ledningen bröt fingret.

Efter våldsincidenterna menar de tidigare anställda att de varken fått stöd eller återkoppling. Såvitt de vet har avvikelserapporterna stannat i pärmar och vissa säger att de blivit uppmanade att inte anmäla händelsen, varken till polis eller försäkringsbolag.

När personal fått egendom förstörd har i stället Kulabodan gjort skriftliga överenskommelser där Villbergagruppen betalat ut ekonomisk ersättning.

– Jag har ärr som jag kommer ha resten av livet utan att få något för eftersom det inte finns en anmälan. Till slut gick jag själv till vårdcentralen för att få mina skador dokumenterade, berättar en tidigare anställd.

Flera beskriver hur de suttit med vid ett möte där en av cheferna uttryckt att man måste gå in och ändra i rapporten om att en ur personalen bett ett annat barn att ge ett barn dess medicin.

– Fram tills nyligen har vi skrivit våra journaler i pappersform. Det är ganska lätt att räkna ut varför det är så. När de ska göra månadsrapporterna till socialtjänsten så står inte ens hälften av allt som egentligen hänt med.

”Var är behandlingsplanerna?”

Grundproblematiken som den före detta personalen lyfter är behandlingen, eller rättare sagt – avsaknaden.

– Behandlingen är obefintlig. På andra ställen finns det solklara och beprövade metoder, man går som i en trappa med behandlingssteg, delmål och samarbetar med socialtjänst, BUP och allt som behövs - men här finns det ingenting, säger en tidigare anställd och menar att våldet är det yttersta tecknet på att den miljöterapi som Kulabodan säger sig använda inte fungerar.

– Jag har inte sett någon behandlingsplan överhuvudtaget. Det finns säkert, men det är inget som jag har tagit del av, säger Martin.

De vi pratat med menar att det skapar en osäkerhet och ”good cop/bad cop-roller” bland personalen när svåra situationer uppstår. Vissa sträcker sig till och med så långt som att kalla hemsidan för ”falsk marknadsföring”.

– Jag som alltid har jobbat med behandling har frågat sedan jag började; var är behandlingsplanerna? Vad gör jag ens här? Jag har aldrig fått ta del av en enda behandlingsplan, säger en tidigare anställd.

– Jag anser inte att vi har resurserna att ta hand om de här barnen. Särskilt inte när det saknas behandlingsmetoder. Barnen kommer stå på ruta ett hela tiden, säger ytterligare en av behandlingspedagogerna.

Inga läkarbesök på 3,5 år

På hemsidan kunde man tidigare läsa att en läkare kopplad till verksamheten ”kommer till Kulabodan en heldag varannan vecka”. Det är nu borttaget, i stället står det att de har en egen läkare för att tillgodose de medicinska behoven.

– Inget av det där är sant. Jag har varit där i ett och ett halvt år och aldrig sett eller träffat den där läkaren. Föräldrarna vars barn jag är kontaktperson till frågade hur ofta barnet hade träffat läkaren. Såvitt jag vet, och jag är kontaktperson så jag ska veta - aldrig, säger Martin.

När SLA kontaktar läkaren berättar han att han inte besökt Kulabodan sedan innan coronapandemin 2020. Läkaren säger att han som mest besökte Kulabodan en gång i månaden, men att han numera ger föreståndaren medicinsk handledning på distans till följd av sitt eget hälsotillstånd. Han har aldrig träffat eller pratat med de barn som tillkommit de senaste 3,5 åren och tycker själv att det bästa vore om det fanns en läkare som kunde göra undersökningar på plats.

– Vi hade en som mådde jättedåligt och vi sa att den personen har en önskan om att få prata med en psykolog, men då var svaret att vi inte tar in externa utan vi pratar här, berättar en tidigare anställd.

”Många har bara försvunnit”

När SLA går igenom platsannonser visar det sig att Kulabodan utöver timvikariaten annonserat ut tio tillsvidareanställningar som behandlingspedagog de senaste 1,5 åren.

– Det har aldrig funnits personal, jag har gjort fler övertidstimmar än vad som är lagligt. Man jobbar dygnet runt för de har ingen personal och du kan ju inte lämna ungdomarna, säger en tidigare anställd.

– Det har varit mycket personal som slutat. Det blir oro i personalgruppen vilket sprider sig till barnen, säger en annan.

Ofta har det meddelats med kort varsel, vilket tidigare anställda menar påverkar barnens anknytningsförmåga liksom arbetsgruppen i stort eftersom tillit och samarbete är avgörande på ett HVB-hem.

– Samma dag som någon ska sluta har man fått reda på det från personen själv och ibland inte alls. Många har bara försvunnit, säger Martin.

”Köper ut cigaretter till 14-åringar”

De vi pratat med påstår att en del anställda och vikarier saknar lämplig utbildning eller erfarenhet av att jobba på behandlingshem.

– Det fanns en i personalen som nästan kunde trigga igång [ett av barnen] för att få utlopp för sin frustration, det låter jättesjukt men så var det.

– Vi har haft personal som köper ut cigaretter till 14-åringar och gör en massa fel. Då känner man, hur kan ni låta en sådan här person jobba där? På andra HVB-hem hade de fått gå på dagen, men nej. [Ledningen] menade att det inte fanns några bevis för det ens när ungdomarna sa det rakt ut.

Den före detta personalen som vi talat med upplever att ledningen väljer ut vilka som får prata med IVO:s inspektörer i samband med tillsynerna.

– Jag har varit där men aldrig fått prata. Vi som kan och kommer att säga hur det egentligen går till skickas i väg på andra uppgifter.

”Handlar för mycket om pengarna”

Statusen på boenderummen är också något som de tidigare anställda anser att verksamheten döljer när IVO är på besök med hänvisning till att man inte har barnens godkännande att gå in där. I stället hävdar de att ledningen visar upp rum där ingen bor eller där barnet rest hem och personalen städat.

– [Rummen] är under all kritik. Det är absolut inte en sund miljö för ett barn, säger Martin.

Enligt årsredovisningen omsatte Kulabodan behandlingshem AB drygt 8,4 miljoner kronor under 2022. Det är nästan en halvering jämfört med de fyra föregående åren då de i genomsnitt omsatt 17,5 miljoner kronor och under tre av dem gått med vinst.

2022 gick Kulabodan med en förlust på nära 800 000 kronor.

– Jag tror det ligger ekonomiska intressen i detta, man är rädd att bli av med barnen. Så är det nog på alla boenden, men det här är väldigt välbetalda placeringar. Det är också en skam i att man vet att det man håller på med inte är okej, säger före detta personal.

– Det känns som att det handlar för mycket om pengarna och inte individerna, säger Martin.

Varför har ni inte hört av er till myndigheterna tidigare?

– Jag har sagt sedan jag började att jag förstår inte vad det här är för ställe - det är helt tyst. Nu när man klivit av och kan se det ur ett annat perspektiv så har det varit sektliknande. Man blir medberoende och väldigt blind när man är mitt i det, säger en.

– Jag är arg över att jag inte satt ner foten tidigare utan att jag funnit mig i den här tystnadskulturen, säger en annan.

De vi pratat med betonar att det funnits många fina stunder på HVB-hemmet och att de stannat av omsorg för barnen, men så här i efterhand ångrar flera av dem att de inte kontaktat Inspektionen för vård och omsorg tidigare.

– Kulabodan har haft så många chanser. Det låter hemskt men jag har svårt att med den ledningen och så som stället sköts, se att det finns något att bygga på. Jag lider mest med barnen. Alla barn behöver vägledning och trygga vuxna som vågar sätta gränser, säger Martin.

Vi har sökt Kulabodans föreståndare Jörgen Ahr, verksamhetsansvarig Ulla-Karin Rosell och Villbergagruppens vice vd och placeringskoordinator Katrin Idås som inte vill låta sig intervjuas över telefon. Katrin Idås skriver i ett mejl att hon inte kan svara på några frågor med hänvisning till sekretess. ”De socialtjänster som placerar hos oss är generellt mycket nöjda och har så varit genom åren. [...] Min bedömning är att personal och ledning som arbetar i våra enheter stöttar varandra i det dagliga arbete för att hantera besvärliga situationer som kan uppstå. Just nu arbetar vi naturligtvis också med att rätta till det som IVO uppmärksammat oss på i sin tillsyn.”

Läs mer i vår granskning om HVB-hemmet Kulabodan: