Hoppa till huvudinnehållet

Hasta la vista baby

Publicerad:
Reporter Johanna Beijbom
Johanna Beijbom
redaktion@sla.se

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Jag vet inte om jag är inne i någon slags insektsfas i livet eller vad det är som händer? Det är kanske nu jag prövas på riktigt. Jag har sedan jag var liten haft en fobi för spindlar, och den har verkligen vart olika stark i perioder.

Men det gick så långt att min moster köpte spindlar i garn till mig som jag skulle kunna sitta och titta på hemma för att ens kunna lägga blicken på något som kunde vara i närheten av en riktig spindel. Som tur är så har denna fobi släppt en hel del genom åren, men den ligger absolut fortfarande och gnager lite emellanåt.

För bara några dagar sen så fick jag en rejäl prövning kan jag meddela. Jag hade vart och jobbat på en stor gala nedåt i landet och eftersom spelningen slutade rätt sent och vi var x antal mil hemifrån så skulle vi alla bo på hotell. Vi guidades med hjälp av gps längs stadens gator och till slut kom vi fram till en jättefin gammal brandstationsbyggnad som nu idag då var omgjort till ett hotell. Eftersom vi checkade in så pass sent så fanns det ingen personal på plats utan allas rumsnycklar låg i kuvert vid receptionen. Vi skojade om både det ena och andra spöket som säkert skulle hälsa på oss under natten då byggnaden nog satt på en hel del historia. Vi sa god natt till varandra innan vi begav oss till våra rum.

Jag tvättade av mig kvällens showsminkning och kröp sedan ner under täcket. Jag somnade rätt fort men vaknade efter någon timme eller två av att jag behövde gå på toaletten. Jag smög upp i mörkret och öppnade toalettdörren, sträckte mig efter lampknappen och tände. Precis när jag ska ta första steget in och lampan slog i ögonen så stelnade jag till. Jag kunde inte röra en enda kroppsdel och jag slutade andas. Nej, jag stod inte öga mot öga med ett spöke utan mitt på badrumsgolvet satt den största svenska spindel jag någonsin skådat. Man kan tro att en person med spindelfobi överdriver när det kommer till att berätta om storleken men denna var helt i ärlighetens namn nästan lika stor som min handflata.

Det var ingen benig harkrank utan detta var en köttig, svart, fullkomligt vidrig källarspindel. Tusen tankar gick genom huvudet. Är det här en giftspindel? Eller en sådan där jädrans hoppspindel som snart kommer ta världens skutt upp i mitt ansikte? Finns det fler? Jag rös av tanken att jag legat helt ovetandes om att den satt där inne och väntade på mig. Herregud, det här kommer aldrig gå. Jag får ringa efter någon sovandes kollega. Eller byta rum med någon, men det är det väl ingen som vill göra mitt i natten när de vet att de kommer ha denna best som nattgäst. Och jag kan ju inte kräva att få sova skavfötters med någon av de andra.

Nej, sorligt nog så måste jag ta kål på den helt själv. Det brände i halsen av nog både rädsla, ångest och tårar som var på väg då jag faktiskt tyckte lite synd om mig själv. Jag tog ett djupt andetag och sträckte mig efter min sko som stod så bra placerad utanför dörren. I slowmotion höjer jag den i luften, siktar, blundar och drämmer till. Pang! Jag lyfter upp skon och ser hur spindeln i ilfart försvinner ut i sovrummet. Jag skriker till och flyger upp i fåtöljen. Det är ju inte sant, hur kan jag missa!? Nu kom tårarna på riktigt. Ska jag ringa någon? Nej, Johanna kom igen nu. Har du klarat av älgflugor, brännmaneter och mygginvasioner så ska du minsann kunna bemästra den här spindel också.

Jag tände upp i hela rummet. Tog en sko i varje hand och svalde hårt, innan jag gav mig ut på mitt livs nattjakt. Jag lyfte försiktigt på varje grej, smög tyst och vågade knappt ens kippa efter luft. Efter 20 minuter såg jag den, bakom skohyllan. Nu såg den ännu större ut, minst som ett toalettlock. Okej, där var det nog fobin som avgjorde storleken för en stund så ni får ha lite överseende med det. Nu gäller det! Jag tog ett djupt andetag, fokuserade på målet, höjde skon och drämde till. Ni vet hur arg man blir i skräckfilmer när de slår till förövaren endast en gång och sedan springer därifrån och bara efter några sekunder reser sig boven och springer efter. Nej, den risken tar vi inte den här natten.

Jag slog inte bara en gång utan nog ett tiotal. Och när jag slutligen lyfte på skon så insåg jag att jag inte missat denna gång. Jag andades ut, och likt en slutscen i årets actionrulle så satte jag mig ner, torkade svetten ur pannan och nickade lättat. Jag gjorde det! Helt själv! Efter att ha sökt igenom alla vinklar och vrår ytterligare en gång så att det inte fanns fler, så kunde jag återgå till min säng. Jag sov sådär resterande av natten kan jag meddela.

Dagen därpå berättade jag om min händelserika natt för mina kollegor som tyckte sig höra både skrik och några dunkningar under natten vilket hade skrämt upp dem rejält efter gårdagens spökhistorier. Jag lämnade nyckeln i receptionen, gick ut genom hotellentrén och innan jag hoppade in i bilen som stod parkerad utanför blickade jag upp emot byggnaden. Jag tog sakta på mig solglasögonen innan jag på knackig engelska med österrikisk brytning klämde ur mig Terminator-repliken ”Hasta la vista baby”. Jag var utmattad, sargad men oerhört stolt över min seger emot rädslan. Tack för prövningarna, men nu får det räcka för ett tag va?!


Hiss: Känslan efter att man gjort något som man länge fruktat.

Diss: Trots att jag kommit en bra bit på vägen så måste jag ändå dissa dem idag, spindlarna.

Artikeltaggar

Djur och naturHistoriaHotellKonserterResorÅngest