Hoppa till huvudinnehållet

Julbordet är en obligatorisk aktivitet

Publicerad:
Reporter Karin Långström
Karin Långström
redaktion@sla.se

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Snart dags för julbord! Beroende på personlighet och särskilda förutsättningar finns det personer som verkligen blir trötta på julen innan adventstiden ens har börjat. Mer och mer har jag själv börjat tycka att det är ganska skönt att kunna plocka fram mer ljus, dock ej adventsljusstakar, verkligen inte, redan så här i oktober. Det har blivit så förfärligt mörkt både rent bokstavligt men också i tidsandan, och det bör motverkas.

Julbordet, ja. I mitt arbete ingår och prioriteras omsorg om inte bara församlingsbor utan också medarbetare och i det ingår det årliga julbordet som mer eller mindre obligatorisk aktivitet. Några förslag samlades in och med den samlade bedömningen att nästan ingen orkar äta för närmare tusen kronor per man och kvinna, tänker vi oss att vi tar en utvald buffé med de vanligaste smårätterna.

Det mesta går att uttyda, men jag var tvungen att anlita konsultation för att utröna om kanelkryddad kanel är ett vedertaget begrepp för den vanliga julskinkan, för den måste ju vara med. Annars får vi ta med några paket i handväskan, sa jag till biträdande administratör. Min framställan framfördes och menyn klubbades.

Men på väg hem slog det mig: var blir laxen av i år? Det har ju kommit nya rekommendationer gällande laxätning. I vår familj har vi sedan slutet av 80-talet alltid ätit den honungsrökta laxen med ursprung i någon fiskverksamhet i Lugnås, och även om det inte är just den är jag oerhört svag för lax. Sill i allsköns kryddblandningar kan kvitta, de bohusländska generna till trots, men laxen blir svår att vara utan.

Att laxen numera är rödlistad är ju på grund av sådana som jag. Om vi alla hade följt Världsnaturfondens och Livsmedelsverkets rekommendationer om varierad kost hade det inte varit tal om utfiskning av olika populära arter. Det handlar också om att vattenkraftverk har slagit ut de naturliga förutsättningarna för fiskarnas förökningsprocedurer i de svenska älvarna. Den som vill veta mer kan gå in på Världsnaturfondens utmärkta sida Fiskguiden och simma runt bland olika fiskar och vilka rekommendationer som gäller just favoritfisken.

Fisk och skaldjur är annars bra mat, tycker Livsmedelsverket men inte vegetarianer och veganer, och alternativ finns förstås. Men vi som äter kött från både land - och vattendjur behöver ju tänka på vad som är bra i det stora hela. Och när det gäller rekommenderad fisk bör den som har särskilda förutsättningar tänka sig för och läsa på. Vi som bor mellan de två stora sjöarna borde kunna leva på fisk veckan runt, men förutsättningarna har ju ändrats, vilket är sorgligt. Någon eller några rödingar från Vättern får det ändå bli på årsbasis.

Vi borde vara mer rädda om vår omvärld, tänker jag, både djur och natur. Frågan är hur vi kan tala om detta och våra klimatavtryck på ett sätt som inte leder till skam - och skuldbeläggande. Vi måste kunna vara glada och stolta för det som blir, om det så blir lite mer grönsaker på julbordet eller någon mer promenad istället för att bilen startas varje gång. Och tänk, det som är bra för omvärlden är ofta bra för en själv också.


Hiss: Smygande känsla av julefrid i alla förberedelser

Diss: PFAS, kvicksilver och annat onödigt

Artikeltaggar

Djur och naturFiskeGrönsakerKöttLivsmedelsverketLugnåsMat och dryckVärldsnaturfondenVättern