Hoppa till huvudinnehållet

Kärnkraften och samvetet

Publicerad:
Ranstadsverket.
Ranstadsverket. Foto: Thomas Kühnel

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

I SLA finns 28 oktober en insändare signerad ”Realist och miljövän”. Skribenten har vissa funderingar kring min insändare om uranbrytning i Sverige. Brukar inte bemöta anonyma inlägg, men alla regler har som bekant undantag.

Citerar sista meningen i inlägget: ”Jag kanske är en smula naiv, men har tröttnat på mentaliteten med ”världssamvete” som en del människor trycker på oss. Med all respekt för yttrandefriheten.”

Min avsikt är inte (och har aldrig varit) att trycka på någon ett dåligt samvete för vad andra gör. Men jag vill framföra en åsikt som jag själv kan stå för. Om jag säger ja till kärnkraft, måste jag säga ja till uranbrytning någonstans på jorden. Utan uran, blir det ingen elenergi i Ringhals.

Sverige behöver inte ha något världssamvete

Vi har ganska gott om uran i alunskiffern i våra bygder. Men Ranstad förskräcker. Även om skadorna minimeras, är de för omfattande. Kan inte tänka mig att vi ska förstöra vår vackra bygd. Då vaknar det samvete jag fick med mig från mitt barndomshem. Det blir omöjligt för mig att acceptera uranbrytning hos våra grannar på vår gemensamma jord. För att freda mitt samvete måste jag följaktligen säga nej till kärnkraften. Då behöver vi inget uran!

Å andra sidan, vill man ha svensk kärnkraft, var konsekvent, säg ja till svensk uranbrytning. Vilket jag noterar att signaturen ”Realist och miljövän” gör, om riskerna med brytningen minimeras? Så enkelt är det att undvika ett dåligt samvete i fråga om uranbrytningen. Detta under förutsättning att man helt bortser från de konsekvenser kärnkraften har för kommande generationer. Men det är kanske en annan tung samvetsfråga? Med vänlig hälsning till alla samvetsömma kärnkraft-vänner.

Bertil Wallgren

Floby

Artikeltaggar

KärnkraftMiljö