Hoppa till huvudinnehållet

Livets gåta i skenet av tusentals ljus

Publicerad:
Reporter Flemming Mouritsen
Flemming Mouritsen
redaktion@sla.se

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

lördags kväll åkte jag en sväng till affären för att komplettera förrådet av livsviktiga saker i köket. Viktigast var en bit marsipanchoklad som jag strax innan hade insett att jag inte kunde leva utan.

På vägen till affären åkte jag förbi sankta Birgittas kyrkogård och insåg att det just idag var Alla helgons dag. Hela området glimmade av ljuslyktor på ett trolskt sätt och jag bestämde mig för att göra ett besök, när jag köpt min livsviktiga choklad.

Inne på kyrkogården var det rätt mycket folk trots den tämligen sena timmen, människor som rörde sig som stillsamma skuggor mot ljuspunkterna. Ett lika stillsamt mummel hördes från alla håll.

Jag gick in i minneslunden, det ställe där lyktorna var som mest koncentrerade och tittade på den oerhörda mängden ljus som man hade placerat runt stenen i centrum. Där stod så många gravljus att det nästan såg ut som en enda ljuskälla, det måste ha varit tusentals… som vart och ett hade tänts för en saknad närstående.

Jag stod där en stund och tittade samtidigt som jag på ett märkligt sätt kände mig både nedstämd och upplyft. I ljusskenet tyckte jag mig skymta några av de personer som funnits i mitt liv, men som nu är borta. Min mormor som familjen hälsade på i Danmark flera gånger om året när jag var ung. Bredvid mormor skymtade jag hennes bror Hans som blev en stöttepelare när hennes man hade gått bort.

Jag såg min pappa klädd i en stickad tröja med håret fladdrande i vinden när han tittade upp från sjökortet i sina försök att navigera vår segelbåt utan att gå på grund, något som oftast lyckades… men inte alltid.

Båda kamraterna Stefan log mot mig ur eldskenet. Jag spelade mot båda två i musikalen Vita Hästen, fast i olika uppsättningar. De blev vid olika tillfällen nära vänner till mig och nu har båda gått ur tiden. Jag saknar dem något oerhört.

Andra ansikten skymtade fram också, människor som under olika perioder av mitt liv haft betydelse för mig, grannar under uppväxten, lärare på skolor, äldre kollegor på olika jobb. Men inte så många jämnåriga, jag har varit rätt skonad på det sättet… än så länge.

Jag stod och tänkte på Viktor Rydbergs gamla dikt Tomten där tomtegubben går runt på gården om natten och tittar till folk och fä under det att han grubblar på en gåta som han funderat på under hundratals år… nämligen:

…så har han sett dem, far och son

ren genom många leder

Slumra som barn, men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick – men vart?

Samma gåta har visare människor än jag grunnat på utan att hitta något svar, åtminstone inget svar vi kan vara säkra på. Var kommer vi ifrån och vart tar vi vägen sen? Religionerna har försökt ge svar, men jag har ännu inte hört någon variant på svar som jag kan tro på.

Det får fortsätta vara en gåta.

Någon gång kommer jag att få svaret på den gåtan genom att själv kliva in i det okända, men så nyfiken är jag inte att jag känner någon brådska. Fram till dess får jag glädja mig över de människor som finns i mitt liv för stunden och vad gäller de som har gått i förväg så är jag djupt tacksam över att jag fick gå tillsammans med vissa av dem ett tag. Priset för vänskapen och kärleken är smärtan när man mister den, men det är det värt.

Märkligt uppfriskad i själen återvände jag till bilen, åkte hem och åt upp min marsipanchoklad framför teven.


Hiss: Jag har monterat vinterdäck på båda bilarna. Dags att polera sin gloria.

Diss: Efter flera deprimerande uppslag har jag beslutat att det inte blir någon diss idag.

Artikeltaggar

DanmarkEtik och religionHC Vita HästenKyrkogårdarMänskligtSläktVind