Hoppa till huvudinnehållet

Omfamna det som en mor kramar sitt barn efter veckan på Aiya Napa

Publicerad:
Reporter Josefine Hektor
Josefine Hektor
josefine.hektor@sla.se

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Utifrån den höjda terrorhotsnivån har Polismyndigheten fattat beslut om ett väskförbud på större evenemang. Min först tanke; ”TUR att jag inte ska på några större evenemang”. Min andra tanke, ”SYND att jag inte ska på några större evenemang”. För oavsett om man tänkt bränna bort ögonbrynen i svetslågan från en finsk black metal-konsert, se en korpenmatch i hockeybockey eller avnjuta stor konst i form av en livstrött audionom som hoppat av scenskolan och numera försörjer sig på att riva A4-papper i strålkastarljuset på någon fuktskadad teaterscen, så krävs det biljetter.

Biljetter är nyckeln till mycket, speciellt om man vill slippa kamouflera sig till garderobspersonal eller gömma sig i en drickaback. Men för att skaffa biljetter krävs framförhållning och sedan jag försökte köpa Taylor Swift-biljetter i juli har jag känt mig mer sugen på saltvatten och tuggummin som fastnat under Robert Aschbergs högersko än att just köpa biljetter. Jag skulle vilja likna min uppladdning inför TayTays biljettsläpp med NASA:s rymdprogram. Det var koder, inlogg, druvsocker och fysiska tester, men trots att jag klickade mig vidare i processen snabbare än blodet hinner gå från hjärtat till fingret, hamnade jag på plats 89 000 – bland 90 000 andra.

Josefine Hektor: 10 ögonblick från Zlatans intervju

Det blev med andra ord inga biljetter för min del, vilket i sin tur gjort mig så bedrövad att jag inte ens orkat se efter vilka världsartister som planerar att besöka ”Schweiz”, om One Direction återförenats eller vilka konserter och föreställningar jag missar. (Jag VET, min bojkott är som att svära i en burk. Men låt mig.)

Låt oss dock leka med tanken att jag HADE haft biljetter till ett evenemang. Typ någon lågbudgetproduktion med Christer Sjögren och en tondöv barnkör som sjunger Stilla natt för en publik som luktar ansjovis och handsprit. DÅ hade jag omfamnat väskförbudet som en mor kramar sitt nyss hemkomna barn efter en vecka på Ayia Napa.

Josefine Hektor: Vi som vet hur skådisen ser ut men inte vad han heter

Jag förstår mig inte på de som ”rasar” över väskförbudet – det är ju det latinska ordet för FRIHET! Även om väskan är högst frivillig (och få revolutioner startat med ett myndighetsbeslut) för det tankarna till när kvinnor började bära byxor, brände bh:n, slängde korsetten eller klippte håret.

När jag gick i högstadiet var ryggsäckar töntigt och handväskor coolt. (Arma barn.) Tjejerna i min klass äntrade årskurs sju med 299-kronorsvarianten av den 1,3-miljoners ”Birkin” som Paris Hilton bar runt sin chihuahua i. Sedan dess har en väska på axeln känts lika naturligt som en kota i ryggraden och smör på mackan. Jag vet inget annat än att gå runt i livet med fem kilo över axeln.

Josefine Hektor: Rubiales kyss är värre än en hundpromenad efter Matfestivalen

Min väska innehåller 95 procent saker som jag inte behöver ha med mig, varken på den sista färden eller till Ica. Förutom kvitton, näsdukar som ramlat ur paketet och allmänt bös finns där 50-talet pennor, vantar (även sommartid), handkräm, läppstift nog att försörja hela USA under förbudstiden och fler hörlurar än det finns öron på Malta.

Givetvis finns det väskor som av olika anledningar MÅSTE hänga på sin målsman, men för egen del skulle jag nog kunna få plats det allra nödvändigaste i fickorna - eller lämna det hemma. Faktum är att min och säkert många andra väskor oftast åker med på rutin. För att det är snyggt, tryggt och man aldrig vet när man helt sonika måste kånka runt på en honungsmelon eller syrgastub. Sedan står man där och suckar med magstöd för att det inte finns en endaste liten krok uppsatt på den publika toaletten, eller blir dubbelt så bred i en folkmassa. Tvingas krama kappsäcken på bussen för att någon sitter på sätet bredvid eller göra en arkeologisk utgrävning för att hitta nycklarna på botten.

Så kanske är det här ett bra tillfälle att släppa handtagen och njuta av sina fria händer. Kanske se ett avsnitt av SVT:s storsatsning Historien om Sverige och bli lite mer som ens förfäder som följde inlandsisens återgång och harvade sig igenom hela stenåldern med endast en pinne på fickan.


Hiss: Årets smak på Juleskum – banan.

Diss: Att glömma ställa om klockan till vintertid (och leva i en parallell verklighet tills någon säger till en).

Artikeltaggar

Ayia NapaChrister SjögrenEvenemangFöreställningarIcaNasaNöje/KulturParis HiltonRobert AschbergSchweizSkådespelareSVTTaylor SwiftUSAUtgrävningar