Naeem Mohammad föddes i Afghanistan men trots att han aldrig har bott där var det dit han utvisades när han tvingades lämna tryggheten i Skövde där han bott sedan han var nio år. ”Jag hade jobb, hade alltid skött mig, ändå tvingades jag lämna mitt hem. Det var fruktansvärt”. Han tog sig senare till Pakistan där han nu lever i väntan på att få komma tillbaka till Skövde, till familjen och jobbet. ”Fast jag vet inte om man kan säga att jag ”lever”. Det känns som ett fängelse. Jag bara existerar – sover och äter och längtar hem”.
SLA-läsarna minns säkert artiklarna om Naeem Mohammad 2017. Då var han elev på Västerhöjdsgymnasiet som snart skulle ta studenten. Många engagerade sig i hans situation eftersom han hade ett utvisningsbeslut hängande över sig. Västerhöjds elevkår tog initiativet till ett upprop, nästan 10 000 personer skrev på.
Men det var inget som kunde stoppa utvisningsbeslutet och när det kom bestämde sig Naeem för att inte lämna Skövde och Sverige frivilligt.
– Allt kändes så fel, jag hade gått i skola i Skövde, hade fast jobb som undersköterska i hemtjänsten i Södra Ryd, hade alltid skött mig, inte haft något med polisen att göra, jag spelade fotboll och var med alla mina vänner. Jag bodde med min familj i Skövde och kunde inte fatta att Migrationsverket tvingade mig att lämna det land som blivit mitt hemland.
”Blev helt chockad”
Det var till Afghanistan han skulle utvisas. Det var visserligen landet där han var född, men egentligen aldrig bott. Istället hade han tillsammans med familjen levt i Pakistan, men som nioåring kom han med familjen till Sverige. Och det är också Skövde han kallar sitt hem.
Han höll sig undan för att slippa utvisas, men en dag vände ”turen”. Han berättar om den helt osannolika händelsen när han plötsligt insåg att han var fångad. Av en slump blev han kontrollerad av polisen.
– Du minns skjutningen på Gustav Adolfs gata hösten 2019? Polisen hade spärrat av, jag råkade gå förbi på väg till Ica Norrmalm och blev stoppad av polisen som kontrollerade allas identitet, de såg att det fanns ett utvisningsbeslut som skulle verkställas. Jag blev helt chockad, en tjej som stod intill började gråta när hon insåg vad som hände...
”Jag var rädd”
Han hamnade först i arresten på polisstationen i Skövde, sedan blev det förvaret i Göteborg. Och den 31 december 2019 sattes han på ett flygplan till Afghanistan.
– Gränspolisen tyckte också att det var konstigt, att jag som varit i Sverige så många år och hade jobb och allt, skulle skickas till ett land jag inte hade någon koppling till. De till och med kramade om mig, men vad kunde de göra...
När han kom dit var han ensam, kände ingen och insåg snabbt att detta var ett helt annat land, en helat annan kultur än han var van vid från Sverige.
– Bara några dagar efter att jag kommit dit var det en självmordsbombare som sprängde sig några gator bort. Jag visste att det var farligt innan och då fick jag verkligen se det. Efter det vågade jag knappt gå ut, bara när jag behövde handla eller äta.
– Tänk dig att som svensk, jag kunde inte ens språket, försöka få ett liv där? Allt var annorlunda, en annan kultur, ett annat tankesätt, och jag var rädd. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna integreras där. Det var en tuff tid.
”Ett fängelse”
Naeem bodde i ett hotellrum med ekonomiskt stöd från familjen. Efter drygt ett och ett halvt år var han tvungen att fly från Afghanistan då talibanerna störtade regimen. Han fick visum till grannlandet Pakistan.
– Om Afghanistan är ett farligt land att vistas i är i alla fall Pakistan lite bättre. Nu bor jag i Islamabad, i ett hotellrum, min familj fortsätter att hjälpa mig ekonomiskt. Jag har det bättre här än i Afghanistan, men det finns inga jobb och jag känner mig väldigt ensam.
Situationen tär hårt på psyket och 25-årige Naeem säger att han mår väldigt dåligt.
– Jag har inga nära vänner, några jag hejar på och pratar lite med, men ärligt talat känns det inte som att jag lever, jag är i ett fängelse där jag bara äter och sover och försöker få dagarna att gå. Nu har det också blivit oroligare i Pakistan, afghaner skickas tillbaka.
Jobb väntar i Ryd
Han sökte nytt arbetstillstånd i Sverige för en tid sedan men fick avslag, han tror att det berodde på att det var något fel med hans afghanska pass. Efter det nederlaget tappade han hoppet, men med ett pass i ordning har han lämnat in en ny ansökan om arbetstillstånd som behandlas nu vilket gör att han känner sig lite mer positiv.
– Jag önskar att det ska gå bra den här gången och hoppas på svar snart. Min chef på hemtjänsten i Södra Ryd, Malin Hadzic, stöttar mig och har gjort så hela tiden, om jag bara kommer till Skövde igen så får jag tillbaka mitt gamla jobb.
När han pratar om Skövde och om jobbet blir tonen en annan, han låter ivrig och glad och säger att det är just tanken på att få komma tillbaka som håller honom uppe.
– Jag måste komma dit, jag vill ingen annanstans. Jag kan inte bli portad från Sverige, Skövde är min stad! Jag har heller inte träffat min familj sedan utvisningen. Det är dags nu.
