Redan som barn tyckte jag om att läsa. Mängder av hästböcker slukades naturligtvis. Så fanns det litteratur som påverkat mig och många andra på ett starkare sätt än vad vi nog tänkte som mellanstadieelever. Det var starka berättelser som beskrev en annan del av samhället än den som var min: Kulla-Gulla, Katitzi och Elina.
Boken om Elina skrevs 1978 av Kerstin Johansson i Backe och handlar om hur det var att växa upp i Tornedalen på 1930-talet. Hon talar finska, men i skolan får man bara prata svenska. Hon blir, som så många andra minoritetsbarn på den här tiden, trakasserad av sin lärare. Hon flyr ut på myren till sina fantasivänner. Ibland känner hon sig som om hon inte fanns.
Jag tänker på Kulla-Gulla när jag hör talas om barn utan vårdnadshavare som far illa. Jag tänker på Katitzi när jag ser vännerna utanför affärerna med sina pappmuggar och jag tänker på Elina när jag hör politiker med emfas och en gnutta bitterhet att i Sverige talar vi svenska.
Visst talar vi svenska i Sverige. Och i den bästa av världar behövde ingen fara illa i händerna på folk som lever på att utnyttja den som inget hade från början. Vi kämpar med näbbar och klor för att alla i vårt land ska kunna arbeta inom kollektivavtalets välvilliga ramar och att de tjänster och varor vi köper utomlands ska hålla samma etiska kvalitet.
Visst talar vi svenska i Sverige. Men vi talar också andra språk och är lika mycket svenskar för det. Den som är svensk är den som identifierar sig som svensk. Men det går att vara svensk och något annat också.
Det är viktigt att tänka på att framrutan alltid är större än backspegeln, men det är vår skyldighet att lyssna till de röster som berättar om hur det har varit och är. Den svenska staten, inklusive Svenska kyrkan på statskyrkotiden, har mycket att be om förlåtelse för och medan försoningsprocessen med samerna är igång är nu sanningskommissionen angående tornedalingarna aktuell. Precis som andra urfolk (ingen officiell status som urfolk än, men det är det många vill), har de drabbats hårt. När Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809 hamnade många finsktalande på den svenska gränsen. Det finska skriftspråket reformerades och på den svenska sidan benämndes språket först tornedalsfinska, numera meänkieli.
Idag kan alla som har öron höra hur det blev när svenska staten skulle försvenska minoriteterna. Än finns människor som berättar om våldet, förnedringen, rasbiologiska efterforskningar med gravplundring som metod.. Förutom det fysiskt vidriga gör det också något med ens självbild och identitet, att inte få använda sitt språk och att känna att ens språk och kulturella identitet inte duger. Som Elina i Kerstin Johanssons bok uttrycker det: som om jag inte fanns.
Idag beskrivs vi som stod där och hjälpte flyktingar under det som kallades flyktingkrisen av en del som naiva och ansvarslösa. Vi ska inte bry oss om sådant prat. Vi ska fortsätta sträva efter att bygga ett Sverige som humanitär stormakt. Därför att vi alla finns, alla dagens Kulla-Gullor, Katitzis och Elinor.
Hiss: Humanitet och medmänsklighet
Diss: Krig och elände