Hoppa till huvudinnehållet

”Efter två dagar ville jag inte längre komma fram”

Publicerad:
Annika Elwing
annika.elwing@nlt.se
Foto: Annika Elwing

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Fyra gånger har jag rest mellan Sverige och Spanien med tåg. En gång ensam, två gånger med barn och en gång med två äppelträd.

Ensamresan är den bästa resa jag har gjort, någonsin. Sevilla - Lidköping på två och ett halvt dygn. Men det startade stressigt.

Ni vet hur det är. Allt man ska hinna innan morgontåget går. Hinna med ett tidigt morgontåg. Hitta ett i princip nattöppet apotek för att köpa insulin. Vara ledsen efter avskedet med barnen kvällen innan, för att vi ska vara ifrån varandra i tre veckor. Steka hamburgare till matsäck hos en kompis som inte har använt sitt kök på fyra år, som inte har vare sig stekpanna, olja eller fungerande spis. Dra en tung väska vars hjul är paj. På kort stund utveckla avsky mot nämnda väska och ringa efter taxi. Köpa stationsdyr smörgås på grund av kompisens usla kök. Allt detta i 30 graders värme.

Svettig sjönk jag ner på mitt säte. Undrade vad jag glömt. Sedan började tåget rulla och all stress stannade kvar i Sevilla. Jag var på väg till Sverige för första gången på tre år. Nu kunde jag bara njuta.

Det torra landskapet susade förbi utan att jag hann göra något annat än att betrakta det, och efter några timmar var jag framme i Madrid.

På stationen i Madrid började min avsky mot den usla väskan växla till hat, något som kulminerade i Avignon där jag drog den tunga väskan in i ett industriområde där jag hade bokat ett billigt hostel... Men nu befann jag mig i Madrid, köpte empanadas och dryck till nästa tåg, och upplevde minnesmonumentet efter bombdådet 2004.

Efter natten i Avignon klev jag på ett tåg till Mannheim i södra Tyskland, där jag upptäckte hur roliga tyska tågstationer är när man ska proviantera inför en lång tågresa: fantastiska smörgåsbutiker, fisk, nudlar, bubbel-te, godis och bakverk, allt som kan förhöja en resa! Med en påse full av salta kringlor, baguetter och tyska chokladkex klev jag ombord på ett tåg som skulle ta mig till Hamburg, för att därifrån åka till Sverige med nattåg.

Då och då under resan kom det meddelanden från min kompis i Sevilla. Hon undrade om jag var uttråkad än. För henne lät det som döden att resa i flera dagar. Men jag hade inte tid att vara uttråkad. Jag hade med bra böcker att läsa, men jag hann inte med dem heller. Mest tittade jag ut genom fönstret. Landskapet skiftade från det bruna, sönderbrända i Sydspanien med vitkalkade hus i småbyarna, till höga berg vid Pyrenéerna, till Medelhavsstränder efter gränsen till Frankrike. I Sydfrankrike åkte jag förbi uråldriga städer och byar, såg mäktiga kyrkor och tänkte att jag ville kliva av. Ju längre norrut jag kom, desto grönare blev landskapet. Jag, betraktade, slumrade, lyssnade på musik eller radio en stund, betraktade, läste lite, slumrade...

När jag började närma mig Hamburg ville jag inte längre komma fram. Jag ville stanna kvar på tåget, åka runt på Europas järnvägar, gå av där jag fick lust, prova spännande mat på stationerna, och fortsätta resa.

Resorna med barnen, nu fyra och nio år gamla, har inte varit lika lugna, men mycket roliga. Inför den första resan Sverige - Spanien fick den lilla en ny ryggsäck full med second hand-leksaker, den stora fick hörlurar för att lyssna på ljudböcker och musik. Vi spelade kort, provade restaurangvagnen, klev av på fel station, och kom därför fram till Strasbourgs sämsta boende (som saknade två bäddar) först efter midnatt. Vi gick in i världens största julbutik och hittade inte ut igen utan hjälp från personalen, reste med en ukrainsk familj som flydde kriget, spanade efter Eiffeltornet från en taxi, åt en underbar måltid på en tysk restaurang, och det lilla barnet spydde ner ett helt tågsäte just som vi skulle gå av.

Under andra resan med barnen, Sverige - Spanien, var nattåget, Berlin samt äventyrsbadet Tropical Islands resans höjdpunkter, enligt barnen. Jag blev förtjust i söta Colmar där vi lärde oss ropa Tjuren! på franska genom Barbapapa från 1974 och fick öva franska med värdinnans gamla mamma. Vi badade i Medelhavet under ett långt tågbyte och blivit skrämda av ett simmande urtidsdjur som sprutade blod mot oss. Reste helt utan planer och förbokningar. Händelserikt, stressigt, njutbart, jobbigt, och fantastiskt roligt.

Sista kvällen kostade vi på oss en restaurangmiddag, vi reste på mycket liten budget, och jag tittade på mina fina ungar som åt pommes frites och friterad bläckfisk som om de inte sett mat på en vecka. Underbara ungar. Det kändes som att vi hade varit igenom en torktumlare av händelser och känslor. Och jag tänkte, att det här gör vi om nästa år!

Artikeltaggar

AvignonBöckerHamburgMusikMänskligtSpanienStress