Hoppa till huvudinnehållet

Helikopteråkare och ordningspoliser kan samsas under norrskenet

Publicerad:
Reporter Carolina Green
Carolina Green
redaktion@sla.se

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Häromdagen pratade jag och mina barn om det här med tid. Tänk så knepigt det är att någonting som är likadant hela tiden, kan uppfattas så olika. Står man i kö, ja då uppfattas några få minuter som en evighet, men när norrskenet lyser över hustaken en sen lördagskväll i november, då känns samma antal minuter desto kortare. Dessutom kan samma tid uppfattas olika för två personer som upplever samma sak, samtidigt.

När du står där och kallpratar med en granne i några minuter, kan ett litet barn som står bredvid tycka att det pratades i en halv evighet, eller när du deltar på ett möte på jobbet och den ene personen hoppar i sin stol av energin den får av mötet, men själv snarkar du nästan av leda och upplever att inget möte någonsin tagit så lång tid.

Det senare skulle förvisso kunna bero på olika personligheter, vilket osökt leder mig in på en tanke jag länge funderat på. Och i detta fall är ”länge” alltså flera år, så du inte tror att mängden tid är kortare än så.

Jo. Många gånger vill personlighetstester boxa in folk i fyra huvudkategorier. Ibland är det färger och ibland är det olika ord. När jag gör den här typen av tester så brukar jag hamna i en kategori som ibland beskrivs som lite gul, eller som det kallades sist jag gjorde ett test: Motivator. Jag är ingen säljarperson, vilket ofta brukar vara kännetecknet för den gula karaktären (jag är kanske bara lite blekgul då), men vissa saker kan jag skriva under på. En sak är det här med detaljer och struktur. Tänk så själadödande det är att behöva ha en glasklar bild över hur varje steg på dagen ska gå till eller att läsa en instruktion för allting man ska ta sig för.

Missförstå mig rätt här, jag läser också instruktioner ibland och jag skaffar mig också en bild över hur jag ska tackla min dag, men inte på detaljnivå två år innan. Jag läser det jag bör och ofta mer, och sen samlar jag kunskapen i skallen och använder den för att kunna ”freebasea” som en kung. Jag är mer av helikopterperspektivets person än detaljfokusets. Det som är spännande är att ju båda sorter behövs! Det går inte att bara ha en massa stollar i helikoptern och man kan ju liksom inte bara gå med näsan infälld i en massa processer heller. Man behöver olika perspektiv, det är då man hittar lösningar som knäcker nya koder och som ger det fantastiska som ofta illustreras med att 1+1=3 när man sätter ihop folk i grupp.

Dock kan det ibland vara svårt att hantera att alla inte är som en själv, att man inte alltid kan jobba bekvämt och enkelt med andra som är precis som en själv. Jag har ett starkt minne av en tidigare kollega, som var min raka motsats om man utgår från personlighetstester, som en dag lugnande sa följande mening till mig när hen var nyanställd: ”Sådana som du är ett enda stort slöseri, men du kan vara lugn, jag har fått ordning på såna som du förr!” Okej tänkte jag, inte behöver du få ordning på mig, tackar som frågar.

Nu tycker inte jag att jag är alldeles stollig heller, men för att raljera lite så leder mig min lilla analys, som jag nämnde tidigare, till en slutsats. Folk som inte är som jag har en tendens att vilja få mig och mina gelikar att rätta in oss i ledet och bli som de är. De verkar tro att det viktigaste i livet är att få ordning på alla andra, så att alla till slut blir detaljfokuserade processmänniskor. Förhållandet är förstås sannolikt motsvarande åt andra hållet, och det verkar ju hiskeligt dumt. Alldeles för enkelt dessutom. Den riktiga konsten är ju att hitta möjligheten för alla varianter att samexistera och tillsammans förhöja varandra, för först då kan det som vi på affärsutvecklingsspråk kallar för disruptiva lösningar se dagens ljus.


Hiss: Snart börjar julkalendern!

Diss: Dessa onödiga krig såklart samt lite mer trivialt: svampsås

Artikeltaggar

HelikopterJulkalenderKungligheterSamhälle